Alldeles för ofta verkar filmer ha fått för kort tid på sig att komma till. Kalla mig biostolsregissör (eller hur översätter man "baksätesförare" till filmsammanhang?), men jag tycker mig se spår av att manuset inte har vridits och vänts på tillräckligt många gånger, att man har haft för bråttom med klippningen för att orka tänka sig in i publikens perspektiv, att dialogskrivandet har reducerats till en punkt bland andra som snabbt ska tröskas igenom för att filmen ska bli klar och kunna säljas.
Därför känns det ovanligt men välgörande att få se filmer som verkligen är genomarbetade. Bioaktuella Bright Star verkar vara just en sådan film, kvalitativt och kärleksfullt filmhantverk från början till slut. För er som inte redan har koll på den, handlar den om den romantiske poeten John Keats (spelad av Ben Wishaw) eller närmare bestämt hans kärlekshistoria med Fanny Brawne (Abbie Cornish).
Berättandet är lågmält: ingen högljudd musik, inga färgsprakande bilder, inga rop på publikens uppmärksamhet. (Periodvis trängde faktiskt basen från filmen i grannsalongen in och tog över.) Regissören Jane Campion verkar ha bestämt sig för att undvika alla klyschor som anmäler sig när Himlastormande Kärlek ska skildras. Istället får vi genom obegripligt bra skådespeleri, i synnerhet från Abbie Cornish, en helt och hållet realistisk och begriplig skildring av en totalt-hängiven-och-allt-uppslukande-förälskelse. Så vackert att man nästan dör av att se det.
Romeo och Julia, släng er i väggen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar