Vackert berättande #2: Primtalens ensamhet

Primtalens ensamhet av Paolo Giordano blev en av förra årets smärre snackisar i boksverige, efter att ha blivit försäljningssuccé i författarens hemland Italien. Jag förstår verkligen varför, men ska inte tjata om det – det har redan tjatats bra både här och där. Jag håller inte med de mer kritiska röster som har klagat på språket och gestaltningsförmågan (t.ex. Ola Larsmo i DN), själv blir jag alldeles för gripen av språket och berättelsen för att kunna vara kritisk. Faktum är att romanen gjorde mig mer sömnlös än något annat jag läst på senare år.

Men efter att ha följt berättelsen om de två utanförskapskamraterna Mattia och Alice, börjar jag fundera över romanens människosyn. Den känns deprimerande och pessimistisk. Bokens titel bygger ju på en jämförelse mellan primtal och människor. Primtal är speciella på så sätt att de bara kan delas med sig själva och ett (så länge man vill ha ett heltal som resultat), t.ex. 3 eller 9. Och om man räknar ett tag, upptäcker man dels att primtalen dyker upp alltmer sällan ju högre upp man kommer, dels att de dyker upp i par. Men dessa par, som kallas primtalstvillingar, skiljs alltid åt av ett jämnt tal - t.ex. 11 och 13, eller 17 och 19.

Mattia, som är ett matematiskt underbarn, slås av tanken att han och Alice är som primtalstvillingar: lika i sitt utanförskap, men trots det når de aldrig fram till varandra. Det verkar omöjligt för dem att tränga ut ur sin egen ensamhet.

Men kan människor verkligen vara som primtal, en gång för alla förutbestämda till vissa egenskaper och dömda till ensamhet? Och vem har i så fall bestämt det? Gud? Ödet? En sociogenetisk slump? Nää, jag kan inte förmå mig att hålla med, kan inte dela samma uppgivenhet. Jag vill tro att Mattia åtminstone teoretiskt sett kunde ha gripit de där ögonblicken av möjlighet när han kände dem glida förbi.

Som Bodil Zalesky på Salongen intressant nog har observerat, verkar det vara ett italienskt fenomen. Vår tids italienska romaner är i själva verket fulla av den här sortens isolerade människor, utan hopp om framtiden. Som elefanter som tagit sin sista långa promenad för att dö utan att någon ser på.

Vad är det som ger italienarna dessa föraningar om en civilisations undergång? Är det Berlusconi?