En kort kommentar om slutet i Tim Burtons Alice

I slutet av Alice i Underlandet ser vi hur Alice väljer att göra en egen karriär istället för att gifta sig med en man som det är tydligt att endast en mor kan älska, nämligen Hamish.

Bra för Alice. Men jag önskar att man tänkt ett steg längre - och gjort Alice val mer komplicerat för den publik som jag antar filmskaparna riktar sitt budskap om självständighet till. För tänk om Hamish hade varit trevlig. Och tänk om han till och med sett lite bättre ut än en generiskt lagom ful britt, det vill säga en som inte är för ful för att vara med i en amerikansk film. Då kanske hennes val inte skulle känts lika självklart för delar av publiken, och då skulle hennes val också fått mer tyngd.

Men man ska ju vara tacksam för det man får och inte be om fil när man får mjölk.

Grädde på Fireflymoset!

Hurra! I senaste numret av Buffy-tidningen får man veta spännande saker. Det är på gång två nya seriealbum på Serenity-/Fireflytemat. I det ena ska vi få veta mer om kapten Wash, i det andra ska vi äntligen få lite fler svar på alla gåtor kring Shepherd Book. Som Gert Fylking skulle ha sagt: äntligen!

Vad jag lärde mig av varulvar om mig

När jag började läsa böcker ur den så kallade urban fantasy-genren var det något hos mig som förändrades, speciellt när böckerna handlade om varulvar och hamnskiftare (vilket är det svenska ordet för människor som kan förvandlas till ett djur av något slag).

En mycket bra bok med mycket fult omslag, skriven av Carrie Vaughn.

I de flesta böckerna om de som förvandlas till varulvar finns vargen ständigt närvarande även i det vanliga mänskliga tillståndet. De har annorlunda instinkter, är snabbare och har allmänt starkare sinnen.

En annan bra bok med kanske inte lika fult omslag, av Patricia Briggs.

De är också mycket mer medvetna om sina kroppsspråk. Att möta blicken länge med en varulv ses som en utmaning, en "talking to me?" Man rör sig annorlunda runt varandra, har mer fyskisk beröring på ett ganska neutralt sätt. Det handlar om skydd, bekräftelse och tröst, det man får som medlem i en flock. Men det är också något med hela kroppshållningen. Är man en varulv med en hög position i flocken utstrålar man kraft och har en stolt hållning. Ju längre ner man kommer i flocken desto mer hukar man och slår ner blicken för att inte utmana. Detta fascinerar mig och är något jag har börjat tänka på i mötet med andra människor omkring mig.

Fjärde boken i Sookie-serien av allas vår Charlaine Harris.

Jag tror att jag har varit ganska långt ner i flocken under längre tider i mitt liv. Detta har ändrats mer och mer. Jag skulle inte vilja påstå att jag är någon flockledare, men min position är i alla fall ganska hög. Detta tänker jag på när jag rör mig bland människor; jag går med blicken riktad framåt istället för ner i marken, och jag reser på mig när hållningen tidigare har varit lite nersjunken. Tro inte att det handlar om att se ner på andra människor. Det handlar om att se och erkänna sitt egna värde. Man kan alltså säga att jag på ett meta-plan också har skiftat hamn.

Finns det hopp för Babel?

SVT:s litteraturprogram Babel har länge varit väldigt sevärt: en unik plats för ohämmat litteraturintresse där man inte skämdes för att prata även om det smala och svårlästa. Ända tills det i januari förlängdes till en timme.

Ska det här föreställa en höjdpunkt?

Plötsligt verkade redaktionen rädd att inte vara tillräckligt breda (jfr biblioteken och den allmänna utspädningen som jag oroades över förra inlägget). Författarna får bara vara med om de är riktigt kända (Jan Guilliou, Henning Mankell), eller känner någon som är riktigt känd (Eva Gabrielsson som levde med Stieg Larsson). Ska det handla om poesi blir det om Fredrik Lindström. När Sara Stridsberg och Daniel Sjölin i förra programmet i ett för övrigt ovanligt substantiellt inslag blev flummiga och svåra, klipptes det bort och förpassades till webben. Och i kvällens program var kopplingen till litteratur långsökt, när kungahuset debatterades (typ att det ju skrivs böcker om kungahuset...). Det blev lite roligare, men inte ett dugg mer skönlitterärt, när Andres Lokko kom in i studion. Eftersom jag uppfattade Daniel Sjölins "Världens sista roman" som en generationsroman för den ironiska generationen (är jag ensam om den långsökta läsningen?), var det en smula fascinerande att se dem prata tillsammans, nästan helt ironilöst och väldigt folkbildningsmässigt.

Jag längtar tillbaka till när man vågade visa genomarbetade inslag som inte var det minsta tillrättalagda, där Sjölin fick tid att ge sitt geni plats. Som det fantastiska inslaget om Georges Perec - utan E.

Men blir det inte bättre än såhär? Jag har skruvat ängsligt på mig i min förväntansfulla tv-soffa, och undrat. Var är alla internationella författare? Alla intressanta boktips? All nördig litterär debatt?

Kanske finns det hopp. Nästa veckas huvudgäst är Karl-Ove Knausgård, författaren till den omdebatterade Min kamp 1-4. Hoppas att det får handla mer om hans litteratur än om hans kändisskap.

Bibliotek - till latteraturens försvar

Framtidens stadsbibliotek i Göteborg - en plats för litteratur? Bild: Erséus Arkitekter. 

Påskhelgen är för många synonymt med läsning av deckare, rysare och annat ruskigt. För mig räcker det att läsa Svenska Dagbladet. I två artiklar berättas det om hur enfalden i boksverige breder ut sig. Dels hur försäljningen av översatt litteratur har halverats sedan början av 2000-talet, dels hur biblioteken prioriterar bort sin bredd i ivern att locka många besökare.

När bokhandlarna antingen har gått under eller förvandlats till något som påminner om bokavdelningen på Ica Maxi, har jag alltmer känt att biblioteken är de enda platserna som finns kvar för oss som faktiskt är intresserade av böcker. Därför har jag höga förhoppningar inför tillbyggnaden av Göteborgs Stadsbibliotek. Och därför blir jag rädd när jag läser SVD:s analys av folkbibliotekens tillstånd:

[…] biblioteken går i Akademibokhandelns spår, med färre boktitlar och satsningar på tio-i-topplistor på bekostnad av mångfald och smalare litteratur.

Stadsbiblioteket i Göteborg håller sig till kärnverksamheten...

Att biblioteken genomgår en sorts postsocialistisk identitetskris är ganska välkänt. Ofta landar man i ett tänkande som påminner om alliansens kulturpolitik. I jakten på fler besökare (antalet besök är oftast det som styr hur mycket pengar biblioteket får) glömmer man bort sitt demokratiska uppdrag och satsar på att locka de breda massorna med topplistor, T-banebibliotek, latteservering och synlighet i de sociala medierna. En sorts Seven eleven-bibliotek med hög tillgänglighet och fräscht tilltal. Inte dåligt i sig, men oftast blir det på bekostnad av bredden och djupet. Samtidigt visar undersökningar att det besökarna i första hand vill ha på biblioteken är skönlitteratur och tysta läsplatser. Det är som om man inte vågar lita på att det finns människor som är intresserade av att läsa böcker. Eller som om bildning vore lite fult, lite snobbigt.

När jag går till biblioteket vill jag ha det som inte längre finns i bokhandlarna: smala titlar, lyrik, läsvärda nyheter, gamla och halvgamla böcker, inspiration, lästips och nånstans där man inte blir skjuten för att man sitter stilla, länge, och ser provocerande intellektuell ut utan att köpa något.