Limbo

En stunds stilla kontemplation, med plötslig död som sällskap.

Politiker läser dikt

Det här var fint det. Partiledare och ministrar, en ur varje riksdagsparti, läser Gunnar Ekelöfs dikt En värld är varje människa i Kulturradion i P1. Och filosoferar och resonerar utifrån olika strofer i dikten. Inte har man hört Andreas Carlgren prata så här personligt om att bryta sig fri och våga stå för sin identitet förut. Inte visste man att Lars Ohly hade ett embryo till en roman, 13 sidor närmare bestämt, hemma i byrålådan. Och Mona Sahlin, som berättade att hon läst Ekelöfs dikt många gånger förut, pratade om hur hon använt sig av en viss strof i dikten för att hantera en stark sorg.

"Den här dikten är som ett blåmärke för mig. Blåmärken kan man ha inom sig, och det har jag - sorger. Och ett blåmärke måste man trycka på ibland, så att det gör ont."

Mycket fint att höra politikerna tala lite lugnt och personligt och filosoferande för en gångs skull.

Kanske filar Lars på sin roman?

Om vikten av nakna statsministrar

Jan Kjaerstad i en norsk nationalprodukt.

Idag vid luchtid lanserade utmärkta Kunskapskanalen sin nya hemsida. Där hittade jag genast en programserie som sändes i våras, men som tyvärr gick mig förbi: Nordiska författare om samtiden.

Inte minst blir jag förstås exalterad av att se min norske favoritförfattare Jan Kjærstad få breda ut sig i rutan och under en halvtimme fundera över tillståndet i samtidens Norge. Mycket handlar om den norska oljan och nyrikedomen, tankar som känns igen från trilogin om Jonas Wegeland. Trevligt är också att vi får se honom sitta i sin Stressless-fåtölj ("en uppfinning värdig ett land av åskådare", se t.ex. Erövraren, s 89), och när programledaren och Kjærstad stöter på statsministern Jens Stoltenberg i Stortinget - för att strax därefter spekulera i vilken roll det kan spela för ett land om statsministrar klär av sig nakna och går upp på taket för att kontemplera (se Jeg er brødrene Walker, s. 384 ff).

De andra (i ärlighetens namn minst lika intressanta) författarna i serien är Carsten Jensen, Sofi Oksanen, Hallgrimur Helgason och Kerstin Ekman. Mycket sevärt!

oboe - oh boy!

Ett av mina favorit-instrument är oboe. Kanske lite otippat, (mitt andra favorit-instrument är banjo, vilket väl inte är riktigt lika otippat, i rutig skjorta-tider som denna) men det är något som är sådär lite överjordiskt vackert med det där klarinett-liknande instrumentets ljud.

Jag har verkligen, verkligen för mig att jag läst någonstans att oboen symboliserar änglar när den förekommer i kyrklig musik. Nu kan jag absolut inte hitta detta någonstans, men jag tycker att vi kör på det ändå. Det passar ju så perfekt till ett av mina exempel på fantastiska oboe-ögonblick. Nämligen i ledmotivet till den tillika fantastiska hbo-miniserien Angels in America, från 2004.
Hbo-serier brukar ju ha påkostade, genomtänkta vinjetter till sina serier, och det här är verkligen inget undantag. Jag får rysningar varje gång jag ser och hör den här inledningen.



Thomas Newman som är kompositör har också skrivit ledmotivet till Six feet under, en av de bästa tv-serier som gjorts. Och dessutom en av de bästa tv-serie-inledningarna som gjorts, där oboen i högsta grad medverkar till den lite besynnerliga stämningen.

Jag anar att oboe är ett instrument som man antingen tycker låter väldigt vackert och tillför något stämningsfullt och liksom pastoralt till musiken, eller så tycker man att det blir för ostigt och smetigt. Nåväl, jag tillhör uppenbarligen den först nämnda skaran, och här är den kanske främsta anledningen - Van Morrissons album No Guru, No Method, No Teacher från 1986. Eller, som jag brukar säga - "Oboe-skivan". Jävligt mycket oboe, helt enkelt. Och det är så fint så man ryser.



Andra fina oboe-låtar: Wishful thinking med China Crisis, Nightswimming med REM, Ladytron med Roxy Music, Dandelion med Rolling Stones, As tears go by med Marianne Faithfull

Somewhere

Once more, with feeling-favoriten Sofia Copplas nya film närmar sig sakta sitt premiärdatum. Och efter att ha läst /Films summering av åsikter från Venedigs filmfestival så verkar det som att man kan se fram emot ännu en filt av subtilt drama att krypa in under. Med ett soundtrack som ömt håller ens hand.