Kim Wilson

Kim Wilson och munspelet.

Inte trodde jag att jag kunde gilla blues. Eller jo, träskblues, Dylan och en del andra gamla saker brukar jag förstås fördra - men modern vuxenblues? Nej, hittills har mina erfarenheter av detta begränsat sig till 50-talister som dansar (med något främmande i blicken) till styltig känslolös musik, på jakt efter nån skön känsla de hade nån gång när det begav sig.

Ja, ni märker. Tur för mig och mina otäcka fördomar att en gammal kollega drog med mig till Nefertiti och spelningen med Kim Wilson Blues Allstars i torsdags. Där hände något som var på riktigt. Det var som att möta Adam (den första människan), ungefär. Något dionysiskt i mig öppnade sig, och plötsligt förstod jag hur den urkraft som all västerländsk musik kommer från känns. Här fanns den gränslösa, förironiska feeling som är själva blodet i nutidens musikaliska artärer. Munspelsmannen Kim Wilson, gitarristen Billy Flynn och de andra böjde strängar och munspel med precis rätt misstajming, prestigelöst och magiskt, och instrumenten blev till levande vilddjur i deras händer.

Bilderna säger inte så mycket om hur det lät. Och Blogger lät mig inte ens lägga upp en kass ljudinspelning från mobiltelefonen. Du skulle helt enkelt ha varit där själv.

Larry Taylor på bas, Billy Flynn på gitarr.

Tack till Ulf som drog med mig. Tack till Billy Flynn som entusiastiskt prackade på mig en mandolinbluesplatta efteråt.