iBuffy

När jag härom dagen såg ett avsnitt av Buffy (säsong 3 om någon undrar) fick jag en uppenbarelse. Buffy är inspelad och utspelar sig i en tidsålder när internet och mobiltelefoner inte var lika frekvent använda som idag. När Buffy är ute på kvällarna och hänger på kyrkogårdar och slåss med vampyrer och demoner, har hon inte mer än sitt eget bildminne att gå efter när hon ska beskriva för Giles hur monstret såg ut. De får sedan med de andra scoobiesarna leta igenom en mängd gamla böcker innan de hittar något om monstret.

Eh, det var typ 2 m långt, var blått, hade tentakler och huggtänder...

Det jag började fundera över var då: tänk om Buffy hade haft en iPhone eller liknande? Hon hade lika snabbt som hon plockar fram en träpåle ur jackan, kunnat plocka fram sin iPhone och tagit ett kort på monstret. Hon skulle sedan kunnat skicka bilden till scoobiesarna som snabbt kunde leta upp monstret i en databas (självklart måste de digitalisera sitt blibliotek, duh) och hitta monstrets svagheter.

Tänk om jag hade en iPhone, eller iaf en mobiltelefon...

Därefter meddelar de Buffy om det snabbaste/bästa sättet att ha ihjäl monstret på. Buffy dödar monstret snabbare, världen blir ett bättre ställe.

I serietidningen Buffy, säsong 8, får vi se hur hon och de andra har anpassats till hur världen ser ut idag, hur vi ständigt överöses av olika medier och hur vi använder oss av dom. Hade jag haft en iPhone skulle jag definitivt haft Buffy på telefonen:

Nyss lyssnat #6: Hanggai

Ibland låter jag inboxen vänta för länge på att bli läst, och ibland straffar det sig. Precis för sent fick jag reda på att jag missade Hanggais spelning ikväll på Planeta-festivalen. "Kinesisk country möter mongolisk strupsång" – what's not to like? Just countryn har jag i ärlighetens namn lite svårt att höra några spår av, snarare är det pop och små doser punk som blandas in. Och tydligen var det just ett punkband som bandledaren Ilchi hade innan han startade Hanggai. Samtidigt har de många lugnare, rymligare och mer episka stunder. Jag tror det här kan vara nästa Sigur Ròs, om västvärlden är redo.

Lyssna t.ex. på Togur Jin Mountain (Myspace)!

Jihoo, Patrick Wolf släpper nytt!

En helt vanlig lite sketen och dimmig måndagkväll i början av den troligtvis mycket långa vintern har jag inte så höga förväntningar på tillvaron. Men ibland blir man överraskad - som nu när en av mina största musikaliska hjältar, Patrick Wolf, annonserar att han har ett nytt album på gång! Varken titel eller datum verkar vara bestämt, första "singeln" (eller vad det nu ska kallas nuförtiden) heter "Time of my life" och ska komma ut i början av december. Och här tillåter jag mig att citera mr Wolf själv:
"'Time Of My Life' is a song that I began writing at the end of a relationship in 2006 and then finished three years later during a temporary break up in my current relationship. The new album has a direct narrative about love and optimism surviving through adversity and recession. I wanted to celebrate the love and hope I have found in the last few years."
Låter ju bra det där. Även om han började sin karriär i  mobbad skolpojke-genren, har han på senare år märkvärdigt nog blivit både lyckligare och bättre. En av mina all time-favoriter är hans mycket livsbejakande "Overture" från Magic Position - och blir det hälften så bra, blir jag lycklig.

Kim Wilson

Kim Wilson och munspelet.

Inte trodde jag att jag kunde gilla blues. Eller jo, träskblues, Dylan och en del andra gamla saker brukar jag förstås fördra - men modern vuxenblues? Nej, hittills har mina erfarenheter av detta begränsat sig till 50-talister som dansar (med något främmande i blicken) till styltig känslolös musik, på jakt efter nån skön känsla de hade nån gång när det begav sig.

Ja, ni märker. Tur för mig och mina otäcka fördomar att en gammal kollega drog med mig till Nefertiti och spelningen med Kim Wilson Blues Allstars i torsdags. Där hände något som var på riktigt. Det var som att möta Adam (den första människan), ungefär. Något dionysiskt i mig öppnade sig, och plötsligt förstod jag hur den urkraft som all västerländsk musik kommer från känns. Här fanns den gränslösa, förironiska feeling som är själva blodet i nutidens musikaliska artärer. Munspelsmannen Kim Wilson, gitarristen Billy Flynn och de andra böjde strängar och munspel med precis rätt misstajming, prestigelöst och magiskt, och instrumenten blev till levande vilddjur i deras händer.

Bilderna säger inte så mycket om hur det lät. Och Blogger lät mig inte ens lägga upp en kass ljudinspelning från mobiltelefonen. Du skulle helt enkelt ha varit där själv.

Larry Taylor på bas, Billy Flynn på gitarr.

Tack till Ulf som drog med mig. Tack till Billy Flynn som entusiastiskt prackade på mig en mandolinbluesplatta efteråt.

Limbo

En stunds stilla kontemplation, med plötslig död som sällskap.

Politiker läser dikt

Det här var fint det. Partiledare och ministrar, en ur varje riksdagsparti, läser Gunnar Ekelöfs dikt En värld är varje människa i Kulturradion i P1. Och filosoferar och resonerar utifrån olika strofer i dikten. Inte har man hört Andreas Carlgren prata så här personligt om att bryta sig fri och våga stå för sin identitet förut. Inte visste man att Lars Ohly hade ett embryo till en roman, 13 sidor närmare bestämt, hemma i byrålådan. Och Mona Sahlin, som berättade att hon läst Ekelöfs dikt många gånger förut, pratade om hur hon använt sig av en viss strof i dikten för att hantera en stark sorg.

"Den här dikten är som ett blåmärke för mig. Blåmärken kan man ha inom sig, och det har jag - sorger. Och ett blåmärke måste man trycka på ibland, så att det gör ont."

Mycket fint att höra politikerna tala lite lugnt och personligt och filosoferande för en gångs skull.

Kanske filar Lars på sin roman?

Om vikten av nakna statsministrar

Jan Kjaerstad i en norsk nationalprodukt.

Idag vid luchtid lanserade utmärkta Kunskapskanalen sin nya hemsida. Där hittade jag genast en programserie som sändes i våras, men som tyvärr gick mig förbi: Nordiska författare om samtiden.

Inte minst blir jag förstås exalterad av att se min norske favoritförfattare Jan Kjærstad få breda ut sig i rutan och under en halvtimme fundera över tillståndet i samtidens Norge. Mycket handlar om den norska oljan och nyrikedomen, tankar som känns igen från trilogin om Jonas Wegeland. Trevligt är också att vi får se honom sitta i sin Stressless-fåtölj ("en uppfinning värdig ett land av åskådare", se t.ex. Erövraren, s 89), och när programledaren och Kjærstad stöter på statsministern Jens Stoltenberg i Stortinget - för att strax därefter spekulera i vilken roll det kan spela för ett land om statsministrar klär av sig nakna och går upp på taket för att kontemplera (se Jeg er brødrene Walker, s. 384 ff).

De andra (i ärlighetens namn minst lika intressanta) författarna i serien är Carsten Jensen, Sofi Oksanen, Hallgrimur Helgason och Kerstin Ekman. Mycket sevärt!