Sen jag såg den brittiska filmen Fish Tank på Stockholms filmfestival i fredags har den inte lämnat mig. Man vet liksom att en film är bra när man kommer på sig själv med att tänka på den varje dag efter att man sett den. Så jävla bra var den.
Mia är 15 år och bor med sin unga mamma och sin lillasyster i en förort till London, i ett sunkigt lägenhetshus med loftgångar och små trånga lägenheter. Relationen med mamman är inte direkt hjärtlig. Mia är bångstyrig och impulsiv, en tuff men ensam tjej, som övar hiphop-dans i en övergiven lägenhet och snor sprit på mammans fester.
Man ska nog inte säga så mycket om handlingen i Fish Tank. Det är inte en film med en "big plot", utan den smyger sig liksom på en och bara griper tag. Drygt två timmar lång, och jag var fast hela tiden. Men jag kan säga att katalysatorn i handlingen är när mamman får en ny pojkvän, Connor. Han kommer att betyda och komplicera mycket.
Connor spelas av Michael Fassbender. Och det var inte förrän jag såg hans namn i eftertexterna, som jag insåg att det var samma skådis som spelade Archie Hicox i Inglourious Basterds. Det är helt klart sympatiskt med en skådespelare som ena stunden gör en riktig Hollywood-blockbuster med Tarantino, för att sedan göra brittisk indie-diskbänksrealism (och innan dess gjorde han bland annat film om hungerstrejkande fångar på Nordirland och nån slags skräckfilm av Joel Schumacher).
Men det är så klart 17-åriga Katie Jarvis i huvudrollen som Mia som lyser starkast, hon är helt fantastisk. Hon gör sin första filmroll, efter att ha blivit upptäckt när hon grälade med sin pojkvän på en tågstation. Hon stod på en plattform och han stod på en annan, det måste ha varit ett vilt gräl.
Samspelet mellan karaktärerna, närvaron och skådespeleriet är så bra. Hur själva karaktärerna är skrivna av regissören/manusförfattaren Andrea Arnold. Inget är antingen eller, det är komplext, de är både älskvärda och jävliga. Efteråt känner jag att det är så skönt med en film där man inte får en enkel och tydlig slutsats om varje karaktär. Det är faktiskt aldrig så enkelt i verkligheten heller.
Fish Tank är dessutom väldigt fint filmad med handkamera, på riktig film, inte digitalt. Skärpan försvinner in i bakgrunden i bland, men det gör inget, det förstärker bara den nerviga känslan.
Det är fint, ärligt, sorgligt, ensamt men samtidigt upplyftande. Hjärtat i halsgropen helt enkelt.
Ja, vad ska jag säga. Se den. Den har premiär på bio den 8 januari.
(Kolla in trailern på egen risk...som vanligt visas lite för mycket, och det är aningen övertydligt och missvisande...)
Inlägg
