oboe - oh boy!

Ett av mina favorit-instrument är oboe. Kanske lite otippat, (mitt andra favorit-instrument är banjo, vilket väl inte är riktigt lika otippat, i rutig skjorta-tider som denna) men det är något som är sådär lite överjordiskt vackert med det där klarinett-liknande instrumentets ljud.

Jag har verkligen, verkligen för mig att jag läst någonstans att oboen symboliserar änglar när den förekommer i kyrklig musik. Nu kan jag absolut inte hitta detta någonstans, men jag tycker att vi kör på det ändå. Det passar ju så perfekt till ett av mina exempel på fantastiska oboe-ögonblick. Nämligen i ledmotivet till den tillika fantastiska hbo-miniserien Angels in America, från 2004.
Hbo-serier brukar ju ha påkostade, genomtänkta vinjetter till sina serier, och det här är verkligen inget undantag. Jag får rysningar varje gång jag ser och hör den här inledningen.



Thomas Newman som är kompositör har också skrivit ledmotivet till Six feet under, en av de bästa tv-serier som gjorts. Och dessutom en av de bästa tv-serie-inledningarna som gjorts, där oboen i högsta grad medverkar till den lite besynnerliga stämningen.

Jag anar att oboe är ett instrument som man antingen tycker låter väldigt vackert och tillför något stämningsfullt och liksom pastoralt till musiken, eller så tycker man att det blir för ostigt och smetigt. Nåväl, jag tillhör uppenbarligen den först nämnda skaran, och här är den kanske främsta anledningen - Van Morrissons album No Guru, No Method, No Teacher från 1986. Eller, som jag brukar säga - "Oboe-skivan". Jävligt mycket oboe, helt enkelt. Och det är så fint så man ryser.



Andra fina oboe-låtar: Wishful thinking med China Crisis, Nightswimming med REM, Ladytron med Roxy Music, Dandelion med Rolling Stones, As tears go by med Marianne Faithfull