söndag 4 april 2010

Bibliotek - till latteraturens försvar

Framtidens stadsbibliotek i Göteborg - en plats för litteratur? Bild: Erséus Arkitekter. 

Påskhelgen är för många synonymt med läsning av deckare, rysare och annat ruskigt. För mig räcker det att läsa Svenska Dagbladet. I två artiklar berättas det om hur enfalden i boksverige breder ut sig. Dels hur försäljningen av översatt litteratur har halverats sedan början av 2000-talet, dels hur biblioteken prioriterar bort sin bredd i ivern att locka många besökare.

När bokhandlarna antingen har gått under eller förvandlats till något som påminner om bokavdelningen på Ica Maxi, har jag alltmer känt att biblioteken är de enda platserna som finns kvar för oss som faktiskt är intresserade av böcker. Därför har jag höga förhoppningar inför tillbyggnaden av Göteborgs Stadsbibliotek. Och därför blir jag rädd när jag läser SVD:s analys av folkbibliotekens tillstånd:

[…] biblioteken går i Akademibokhandelns spår, med färre boktitlar och satsningar på tio-i-topplistor på bekostnad av mångfald och smalare litteratur.

Stadsbiblioteket i Göteborg håller sig till kärnverksamheten...

Att biblioteken genomgår en sorts postsocialistisk identitetskris är ganska välkänt. Ofta landar man i ett tänkande som påminner om alliansens kulturpolitik. I jakten på fler besökare (antalet besök är oftast det som styr hur mycket pengar biblioteket får) glömmer man bort sitt demokratiska uppdrag och satsar på att locka de breda massorna med topplistor, T-banebibliotek, latteservering och synlighet i de sociala medierna. En sorts Seven eleven-bibliotek med hög tillgänglighet och fräscht tilltal. Inte dåligt i sig, men oftast blir det på bekostnad av bredden och djupet. Samtidigt visar undersökningar att det besökarna i första hand vill ha på biblioteken är skönlitteratur och tysta läsplatser. Det är som om man inte vågar lita på att det finns människor som är intresserade av att läsa böcker. Eller som om bildning vore lite fult, lite snobbigt.

När jag går till biblioteket vill jag ha det som inte längre finns i bokhandlarna: smala titlar, lyrik, läsvärda nyheter, gamla och halvgamla böcker, inspiration, lästips och nånstans där man inte blir skjuten för att man sitter stilla, länge, och ser provocerande intellektuell ut utan att köpa något.

4 kommentarer:

  1. Håller med. Och så undrar jag hur de där topplistorna någonsin ska kunna förändras om ingen får tillgång till andra böcker än de tio eller så som redan finns på dem?

    SvaraRadera
  2. Flinn, fint att se dig här, och att höra av dig! Hoppas att du har hälsan - det glädjer mig att det verkar så på vad jag kan utläsa här och var.

    Beträffande ämnet: Ja, topplistan är ju redan lite som en evighetsmaskin: likartade böcker, gärna utgivna i serie, alstrar fler likartade böcker. Den där tron på folks behov av igenkänning går sannerligen för långt ibland. Inte minst i bokhandlarna - McAkademibokhandelns sparkade vd gjorde ju det mesta för att utplåna all särart hos kedjans butiker. Allt oftare ger bokbranschen sådana associationer till snabbmat (och då är det väl något som är fel?). Kolla även här: http://calliope-books.blogspot.com/2010/03/en-lackberg-och-en-halv-special-tack.html

    SvaraRadera
  3. Kul att kunna läsa här också! Då ser jag ju att även du lever fortfarande. :)

    Liknelsen mellan mat och litteratur var ny för mig, men rätt så träffande, ja.

    Det är trist att det mest finns pennor, leksaker och souvenirer i de butiker man lärt sig förknippa med böcker. Det är klart, ska jag köpa böcker blir det väl helst i nätbutiker numera, eftersom det är billigare och enklare, men det är oftast bara när jag ser böcker i verkligheten som jag blir sugen på att läsa dem. Det inträffar dock sällan vid pocketstället i matbutiken. I Haga hade jag i alla fall ett gäng gosiga antikvariat att trösta mig med, och det är väl sådana ställen man får ta till när det kniper.

    Jag hittade förresten en bokhandel i Reykjavik när jag var där i somras, och tänkte lyckligt att jag skulle skaffa mig något nytt på isländska. Kollade topplistan - och upptäckte att den även där främst bestod av svenska deckare.

    SvaraRadera
  4. Eller hur? Och det är ju den där inspirationen man behöver ibland, som man inte kan få på nätet...

    Galet att de Läckberg och Larsson finns överallt. Och kanske är det dessa självalstrande och expansiva egenskaper hos svenska deckarscenens som gör att bokbranschen tror att svenska deckare är allt man behöver? Nå, lite trist är det i alla fall...

    SvaraRadera