Gun-Britt Sundström: Maken

Intrigen till Maken (1976) av Gun-Britt Sundström låter som sällsynt grå diskbänksrealism. Bara undertiteln, "en relationsroman", verkar avskräckande. Jag citerar baksidestexten till min klassikerupplaga:

Martina och Gustav försöker på olika sätt under sju års tid. Den enda lösning de utesluter är att ljuga för varandra. Men hur mycket orkar man veta om varandras förhållanden med andra, går det att avskaffa svartsjukan? Kan man få både frihet och trygghet? Maken handlar om kärlek och parliv på vardagsnivå, utan romantisering.

Men jag njuter mig märkligt nog igenom hela denna 500-sidiga avhandling om tvåsamhetens baksidor. Det beror inte på masochism, utan snarare på att Gun-Britt Sundström är ett språkligt geni: full av humor, akademiskt fyndig, intelligent, analytiskt skarp och stilistiskt konsekvent. Såhär kan det låta när huvudpersonen och berättaren Martina blir antastad av en självsäker och knullsugen man:

– Tack, men jag tror helst jag går ensam.
Han suger sig fast, spärrar min väg i trappan upp till porten.
– Vi kommer ju i alla fall att hamna i säng förr eller senare, det vet du ju.
Jag stirrar på honom.
– Skulle jag! Skulle ni! Det intima!
Han blir tillräckligt förvirrad för att släppa taget om trappräcket.
– Va?
– Delblanc, Åminne, Stockholm 1970, upplyser jag och skyndar uppför trappan ut i det fria.

Min läsglädje beror också på att Martina är ett så ovanligt kvinnoporträtt: hon är kompromisslöst självständig (!), övertygad om sitt eget människovärde (!!) och totalt ointresserad av att gifta sig, sammanbo, laga mat och föda upp barn (!!!). Märk väl: samtidigt. Hon får inte dåligt samvete av att hon inte räcker till som kvinna - hon skulle aldrig ens få idén.

Jag blir skrämd av min egen förvåning, och inser hur fridlyst Martinatypen är idag, åtminstone i litteraturen. Har trycket blivit så mycket hårdare sedan 1976? I den mån en kvinna får lov att bry sig om sig själv (inte alltid synonymt med omgivningens krav att göra sådant som anses självförverkligande), måste hon i lika mån ta hand om sina medmänniskor – annars ska hon bestraffas med dåligt samvete över sin egen otillräcklighet. Att som Martina sitta och röka pipa eller läsa tidningen medan hennes man lagar middag, förekommer sådant alls i vår samtida fiktion? Ack, det är som balsam för backlashtrötta läsarsjälar.

Utöver denna friska fläkt av självklar självrespekt, är det framförallt idéerna om parrelationens dilemman som är intressanta och gör boken läsvärd. Om man förväntar sig att få hjälp och tips för kärlekslivet har man nog inte mycket att hämta här. Men om man tycker att relationer är ett jävla aber att få till, inte minst i längden, eller om man är skeptisk till hela idén, då kan Martina åtminstone ge lite tröst, lite sällskap och massor av klarsyn.

Foto: Ulla Montan.

Gun-Britt Sundström har själv sagt att Maken framförallt är menad som en moralisk diskussion, om livsval och ansvarstagande. Är det okej att låta en annan människa få lida och gå under bara för att man mår bra av att ha honom tillhands när andan faller på? Är det hans ansvar att göra slut och gå, eller är det hennes?

Eftersom Maken alltså handlar om moral, läses den med fördel personligt. Under läsningen kopplar jag till mina privata erfarenheter, ideal och känslor, och tar ställning till det jag läser. Och nej, själv känner jag inte igen mig särskilt mycket - tack och lov, får man nog säga. Jag kan inte identifiera mig med Martina och hennes värderingar, därtill är jag alldeles för sällskapssjuk, människoälskande, antielitistisk och optimistisk. Och eftersom hon och Gustav på många sätt är lika varandra, har jag svårt att identifiera mig med honom också. Detta gör förstås att jag inte kan ta boken ohämmat till mitt hjärta och debattvifta med den på det sätt som den förtjänar - men det gör den inte heller mindre läsvärd.