Brottsplats: Kållered

När jag kommer ut från den 90 minuter korta föreställningen "Förvaret" på Göteborgs Stadsteater är jag tagen, drabbad. Okej att det var fiktion, men knappt en och en halv mil söderut från Nya Studions scengolv finns faktiskt förvaret på riktigt. En liten bit av helvetet, om man får tro pjäsen. Där låses papperslösa asylsökande in i väntan på utredning, beslut och avvisning, utan att de nödvändigtvis har begått något brott. Även barn låser man in ibland.

Benjamin Moliner, Youssef Salama Zaki och Mattias Nordkvist. (Foto: Ola Kjelbye)

Sällan känns krocken mellan abstrakta politiska överväganden och verkliga individer av kött, blod och drömmar så hård och förödande som här. De internerade på det fiktiva förvaret - Aleksej, Karim, Sarah - tar sig en efter en in i mitt hjärta under pjäsens gång. Jag känner så väl igen det från mitt jobb som lärare i svenska för invandrare: någon som först bara är ett personnummer och en nationalitet på en blankett får en röst, ett ansikte, börjar berätta en historia, och ett liv med bottenlösa avgrunder öppnar sig. 

På så vis blir ett av pjäsens starkaste ögonblick när Aleksej (Sergej Merkusjev) med blodig inlevelse berättar sitt livs historia på ryska. 20 (?) minuters monolog, obegriplig för svenska öron, men med ett allvar som gör att man förstår, och förvandlas från en ganska osympatisk, tvivelaktig skämtare till en sårbar och tillintetgjord person som väntar på att hans sista hopp ska tas ifrån honom. Där någonstans upphävs gränsen mellan mig och honom - det blir omöjligt att se varför vi skulle höra till olika kategorier.

Ja, man får värja sig för att inte känna omtankte, eller rentav människokärlek. Som två mentala motpoler står "fångvaktarna" Thomas (utmärkt gestaltad av Mattias Nordkvist) och Malin (lika utmärkt spelad av Victoria Olmarker). Malin ser människorna i förvaret så till den grad att hon har förälskat sig i en av dem (Karim). Thomas upprätthåller gränserna och verkar se sig som en renhållningsarbetare, som håller var sak på sin plats och helst glömmer bort att det är människor han arbetar med. Pjäsen tar tydlig ställning mot Sveriges nuvarande asylpolitik, och jag kan känna mig lite skeptisk till att Thomas argument mest blir fåniga omformuleringar av Sverigedemokraternas partiprogram. Verkligheten är svårare och förtjänar att tas på mer allvar än så.

Victoria Olmarker och Youssef Salama Zaki. (Foto: Ola Kjelbye)

Men i slutändan är det här ännu en stor göteborgsk samtidsteater. Det tar ett par timmar innan jag kan bli analytisk. Men även då är jag positiv. En och annan recensent har klagat på att föreställningen drunknar i text, men jag tycker om den Mutturi-Anyuriska mixen av förvaltningsprosa, ironiskt använd blattesvenska, språkmaterialism och modersmålsmix. Och tempot med vilket språket spottas ut förstärker känslan av desperation och klaustrofobi. Men bättre än språket är skådespelarnas arbetsinsatser: riktigt jävla bra, helt enkelt. Så om du inte redan gjort det, ta chansen och kolla in någon av de sista föreställningarna - sista speldatum är 25 februari.