Tröstad av ett tigerhjärta

Man blir vemodig av konstnärer som dör för tidigt. Och man blir sorgsen av poeter som under ett helt liv skrivit så lite att det får plats mellan två mycket närbelägna pärmar. Margareta Renberg (1945-2005; som jag skrev om för ett tag sedan) stämmer in på båda dessa beskrivningar - men än så länge känner jag mest glädje och tröst över att ha fått upptäcka hennes lilla diktskatt.


Nu har jag hunnit leva och umgås ett tag med samlingsvolymen Tröst för ett tigerhjärta, där Gunnar Harding samlat En tatuerad dams bekännelser från 1974, den nästan färdigställda andra diktsamling som gett titel åt samlingsvolymen, samt ett par ytterligare dikter. Det var allt det blev - 73 dikter som ryms på knappt hundra sidor.

Men vid en närmare anblick är detta ett ovanligt stort författarskap, och på tok alldeles för lite omtalat. Tomas Tranströmer brukar ibland nämnas som en av våra skickligaste svenska poeter när det gäller att hitta träffande bilder som genom allmänmänskliga undermedvetna kanaler når fram till våra känslors epicentrum. Jag håller med om det, men tycker att Margareta Renberg gör det ännu bättre. Inte så konstigt kanske - Tranströmer är förvisso psykolog, men Renberg var surrealistisk målare.

Det går inte att nåla fast ett tema, eller en genomgående röst. Här skämtas och talas om inre mörker om vartannat, som om allt måste komma ut på en gång och med en brännande intensitet och styrka som känns rent modernistisk. Här finns befriande många jag, många röster och många dimensioner av samma jag som lagras utanpå varandra i någon sorts existentiell symfoni. Och i många av jagen känner jag igen mig själv. Som i "Hemifrån", en knivskarp skildring av att flytta hemifrån för första gången:

Din gam har kommit tillbaka
med kött i näbben.
Din duva med gröna blad.
Vattnet sjunker och du
packar dina väskor.
Tidigt i morgon
ligger en handske
tom som besviken
moderlighet,
stor som en kropp och svart
i det frostvita gräset.
Otacksamma dotter
sparka inte på den!
Ta en omväg då du går
bort från vårt hus!

Den nyutgivna delen, "Tröst för ett tigerhjärta", är glädjande nog minst lika bra som de tidigare utgivna dikterna. Bilderna minst lika välfunna, allvaret minst lika stort, men möjligen med en större tyngd. Skämtandet är mindre frekvent, eller befinner sig åtminstone en höftbredd närmare döden.

Även om pappersvarianten förstås är finast, är det en fin kulturgärning att Tröst för ett tigerhjärta finns tillgänglig på e-bok via en massa bibliotek också.