Orestien

Ända sedan jag var gymnasist, hade teater som tillvalsämne och satt vaken för att se en sex timmar lång tv-uppsättning av Personkrets 3:1, har jag varit fascinerad av Lars Noréns dramatik. Just fascinerad är nog rätt ord - jag tyckte inte att det var så bra i traditionell mening, utan blev snarare perplex inför själva upplevelsen att se något så tröstlöst, smutsigt, uttröttande och nednötande. Göran Ragnerstam och Shanti Roney ville aldrig sluta spotta på varandra.

Ändå har teatergudarna och tillfälligheterna inte velat att jag skulle få se Lars Norén live förrän nu, när han regisserar den grekiska trilogin Orestien på Folkteatern i Göteborg. Det var på tiden, kan jag tycka.

 Lars: om han bara kunde komma ifrån "manligt geni"-stämpeln, skulle han bli lättare att uppskatta som regissör.

Orestien handlar om hur kung Agamemnon kommer hem efter trojanska kriget. Allt är en lång rad av hämnd och mothämnd: För att rädda sin strandsatta armé offrade Agamemnon sin dotter Ifigenia. När han kommer hem mördas han av sin hustru Klytaimestra och Agamemnons kusin Aigisthos, som vill hämnas sin fars död (Aigisthos pappa mördades av Agamemnons pappa). I trilogins andra del hämnas kungaparets son Orestes genom att döda Aigisthos och sin mamma Klytaimestra. Tredje och sista delen består av en rättegång där det ska avgöras om Orestes gjort rätt eller fel.

 Hämnden ruvar under likplasten. Foto: Patrik Gunnar Helin.

Med viss besvikelse konstaterar jag att Norén-känslan (svärtan, det psykologiska djupborrandet) bara sitter där fläckvis. Det mesta i den här uppsättningen förekommer faktiskt fläckvis: modernisering, trohet mot originalet, allvar, skämtande publikfrieri, imponerande skådespelarinsatser och utantillinlärd diktion med skolpjäskänsla.

Till att börja med är själva texten hopplöst svårjobbad. Dels är det Aischylos' eget fel. Det är exempelvis svårt att få kung Agamemnons dödsrop att funka: "Man slog mig! Åh! Jag fick ett dödligt hugg! […] Man slog mig än en gång! Jag dör!" Eh, ja. Och dels är Emil Zilliacus översättning från 30-talet ganska tungrodd. Det funkar bäst i de stunder när skådespelarna jobbar hårdast - Sanna Hultman som ser ut att göra alldeles slut på sig själv, blåser liv och smärta i repliker som "O fader, även jag ber om en gunst: fräls mig och giv mig hämnd på Aigisthos!" Även Niklas Hjulström (Aigisthos) och Kim Lantz (väktaren) har tillräckligt med pondus, initiativ och energi för att texten ska bli begriplig och rentav vacker. Resten av ensemblen verkar inte riktigt våga ta texten i sitt våld, utan läser mest upp något sirligt, utantillinlärt. Och då går det inte fram, utan faller platt ner i likplasten som ligger och prasslar på golvet. Bitvis sitter jag och är arg på vissa skådespelares lama insatser. Texten är gränslöst melodramatisk, och det kräver ett melodramatiskt spel. Vågar man inte, faller allting platt till marken.

 Bästa scenen? Elektra (Sanna Hultman) på Agamemnons gravhög. Foto: Patrik Gunnar Helin.

Lite har Norén moderniserat, inte minst scenografiskt. Likplast, konstsnö, kadaver och Norénmasker på hämndgudinnorna - det mesta funkar, men de sistnämnda blir lite oavsiktligt komiska och trollika. När det gäller handlingen har han skrivit in Elektra till att ha lika stor del i mordet som Orestes. Hon är närvarande genom hela pjäsen, och hennes utveckling blir den mest intressanta. Hon finns där som en motvikt när de andra på klassiskt grekiskt vis sätter alla män i centrum och klandrar alla kvinnor, eller när de konstaterar att Orestes brott inte är så farligt eftersom kvinnan ju blott är en behållare för mannens säd; tänker man så är det ju inte så farligt att döda sin mamma. Där originalets manus sätter demokratin som hämndtänkandets civiliserade lösning, uppfattar jag det som att Norén ger röst åt dem som hamnar vid sidan av i sådana konflikter.

Så - lite frustrerad, lite besviken, lite omtumlad och lite gripen - ångrar jag ändå inte att jag såg mitt livs första Norénpjäs.