Orestien

Ända sedan jag var gymnasist, hade teater som tillvalsämne och satt vaken för att se en sex timmar lång tv-uppsättning av Personkrets 3:1, har jag varit fascinerad av Lars Noréns dramatik. Just fascinerad är nog rätt ord - jag tyckte inte att det var så bra i traditionell mening, utan blev snarare perplex inför själva upplevelsen att se något så tröstlöst, smutsigt, uttröttande och nednötande. Göran Ragnerstam och Shanti Roney ville aldrig sluta spotta på varandra.

Ändå har teatergudarna och tillfälligheterna inte velat att jag skulle få se Lars Norén live förrän nu, när han regisserar den grekiska trilogin Orestien på Folkteatern i Göteborg. Det var på tiden, kan jag tycka.

 Lars: om han bara kunde komma ifrån "manligt geni"-stämpeln, skulle han bli lättare att uppskatta som regissör.

Orestien handlar om hur kung Agamemnon kommer hem efter trojanska kriget. Allt är en lång rad av hämnd och mothämnd: För att rädda sin strandsatta armé offrade Agamemnon sin dotter Ifigenia. När han kommer hem mördas han av sin hustru Klytaimestra och Agamemnons kusin Aigisthos, som vill hämnas sin fars död (Aigisthos pappa mördades av Agamemnons pappa). I trilogins andra del hämnas kungaparets son Orestes genom att döda Aigisthos och sin mamma Klytaimestra. Tredje och sista delen består av en rättegång där det ska avgöras om Orestes gjort rätt eller fel.

 Hämnden ruvar under likplasten. Foto: Patrik Gunnar Helin.

Med viss besvikelse konstaterar jag att Norén-känslan (svärtan, det psykologiska djupborrandet) bara sitter där fläckvis. Det mesta i den här uppsättningen förekommer faktiskt fläckvis: modernisering, trohet mot originalet, allvar, skämtande publikfrieri, imponerande skådespelarinsatser och utantillinlärd diktion med skolpjäskänsla.

Till att börja med är själva texten hopplöst svårjobbad. Dels är det Aischylos' eget fel. Det är exempelvis svårt att få kung Agamemnons dödsrop att funka: "Man slog mig! Åh! Jag fick ett dödligt hugg! […] Man slog mig än en gång! Jag dör!" Eh, ja. Och dels är Emil Zilliacus översättning från 30-talet ganska tungrodd. Det funkar bäst i de stunder när skådespelarna jobbar hårdast - Sanna Hultman som ser ut att göra alldeles slut på sig själv, blåser liv och smärta i repliker som "O fader, även jag ber om en gunst: fräls mig och giv mig hämnd på Aigisthos!" Även Niklas Hjulström (Aigisthos) och Kim Lantz (väktaren) har tillräckligt med pondus, initiativ och energi för att texten ska bli begriplig och rentav vacker. Resten av ensemblen verkar inte riktigt våga ta texten i sitt våld, utan läser mest upp något sirligt, utantillinlärt. Och då går det inte fram, utan faller platt ner i likplasten som ligger och prasslar på golvet. Bitvis sitter jag och är arg på vissa skådespelares lama insatser. Texten är gränslöst melodramatisk, och det kräver ett melodramatiskt spel. Vågar man inte, faller allting platt till marken.

 Bästa scenen? Elektra (Sanna Hultman) på Agamemnons gravhög. Foto: Patrik Gunnar Helin.

Lite har Norén moderniserat, inte minst scenografiskt. Likplast, konstsnö, kadaver och Norénmasker på hämndgudinnorna - det mesta funkar, men de sistnämnda blir lite oavsiktligt komiska och trollika. När det gäller handlingen har han skrivit in Elektra till att ha lika stor del i mordet som Orestes. Hon är närvarande genom hela pjäsen, och hennes utveckling blir den mest intressanta. Hon finns där som en motvikt när de andra på klassiskt grekiskt vis sätter alla män i centrum och klandrar alla kvinnor, eller när de konstaterar att Orestes brott inte är så farligt eftersom kvinnan ju blott är en behållare för mannens säd; tänker man så är det ju inte så farligt att döda sin mamma. Där originalets manus sätter demokratin som hämndtänkandets civiliserade lösning, uppfattar jag det som att Norén ger röst åt dem som hamnar vid sidan av i sådana konflikter.

Så - lite frustrerad, lite besviken, lite omtumlad och lite gripen - ångrar jag ändå inte att jag såg mitt livs första Norénpjäs.

Alla talar om Andres

Andres Lokko släppte i dagarna sina samlade verk i två mastodont-böcker, en kallad Andres och en kallad Lokko. Och med anledning av detta har det varit mycket snack och diskussion om denne popkritiker den senaste tiden .

Jag kommer att tänka på när jag var cirka tretton år. Jag och min bästis Johanna var indiepoppare, ville vara lite alternativa, läste musikmagasinet POP, och gick till stadsbiblioteket och lånade hem hela årgångar av tidningen Slitz, som innan den blev äcklig mansgris-tidning ju faktiskt var en tidning som skrev mest om pop-musik. Där läste vi intervjuer med britpop-banden och kollade in modereportage där vårt favoritband Brainpool poserade i t-shirts med den där mod-loggan på.

Vi tänkte att mod var typ samma sak som indie. Vad visste väl vi.

Så skulle vi göra ett skolarbete, vi bestämde oss för att skriva om olika stilar. Kommer inte riktigt ihåg vilka olika stilar vi valde, men en av dem var i alla fall mods/indie-kids. Alltså en kombinerad stil, vi trodde ju att det var ungefär samma sak. Vilket den käre Andres Lokko inte var sen att påpeka konstigheten i när han svarade på det brev som jag skickade till honom, i egenskap av expert på området. Jag menar, give us a break, Andres, vi var tretton bast, inte behövde du väl slänga i ansiktet på oss hur "märkligt" det var att vi buntat ihop indiekids och mods.

Jag kommer ihåg den delade känslan jag fick när jag läste hans brevsvar, både lite förnärmad, det var ju pinsamt att vi inte fattat grejen, men också att det ändå var rätt coolt att få ett handskrivet brev av Andres Lokko, till råga på allt i ett stort kuvert med POP-loggan på.

Ja, det är det jag tänker på, när jag tänker på Andres Lokko.

Tröstad av ett tigerhjärta

Man blir vemodig av konstnärer som dör för tidigt. Och man blir sorgsen av poeter som under ett helt liv skrivit så lite att det får plats mellan två mycket närbelägna pärmar. Margareta Renberg (1945-2005; som jag skrev om för ett tag sedan) stämmer in på båda dessa beskrivningar - men än så länge känner jag mest glädje och tröst över att ha fått upptäcka hennes lilla diktskatt.


Nu har jag hunnit leva och umgås ett tag med samlingsvolymen Tröst för ett tigerhjärta, där Gunnar Harding samlat En tatuerad dams bekännelser från 1974, den nästan färdigställda andra diktsamling som gett titel åt samlingsvolymen, samt ett par ytterligare dikter. Det var allt det blev - 73 dikter som ryms på knappt hundra sidor.

Men vid en närmare anblick är detta ett ovanligt stort författarskap, och på tok alldeles för lite omtalat. Tomas Tranströmer brukar ibland nämnas som en av våra skickligaste svenska poeter när det gäller att hitta träffande bilder som genom allmänmänskliga undermedvetna kanaler når fram till våra känslors epicentrum. Jag håller med om det, men tycker att Margareta Renberg gör det ännu bättre. Inte så konstigt kanske - Tranströmer är förvisso psykolog, men Renberg var surrealistisk målare.

Det går inte att nåla fast ett tema, eller en genomgående röst. Här skämtas och talas om inre mörker om vartannat, som om allt måste komma ut på en gång och med en brännande intensitet och styrka som känns rent modernistisk. Här finns befriande många jag, många röster och många dimensioner av samma jag som lagras utanpå varandra i någon sorts existentiell symfoni. Och i många av jagen känner jag igen mig själv. Som i "Hemifrån", en knivskarp skildring av att flytta hemifrån för första gången:

Din gam har kommit tillbaka
med kött i näbben.
Din duva med gröna blad.
Vattnet sjunker och du
packar dina väskor.
Tidigt i morgon
ligger en handske
tom som besviken
moderlighet,
stor som en kropp och svart
i det frostvita gräset.
Otacksamma dotter
sparka inte på den!
Ta en omväg då du går
bort från vårt hus!

Den nyutgivna delen, "Tröst för ett tigerhjärta", är glädjande nog minst lika bra som de tidigare utgivna dikterna. Bilderna minst lika välfunna, allvaret minst lika stort, men möjligen med en större tyngd. Skämtandet är mindre frekvent, eller befinner sig åtminstone en höftbredd närmare döden.

Även om pappersvarianten förstås är finast, är det en fin kulturgärning att Tröst för ett tigerhjärta finns tillgänglig på e-bok via en massa bibliotek också.

Animerad medeltid

The Secret of Kells är en irländsk animerad långfilm som i år är nominerad för en Oscar i kategorin bästa animerade långfilm. Filmen är en fiktiv redogörelse för uppkomsten av den medeltida religiösa boken Book of Kells, vars illustrationer den också tagit sin estetiska inspiration ifrån. Detta gör att The Secret of Kells, dels estetiskt skiljer sig från andra kontemporära animerade filmer, dels är bländande vacker i sin tydliga enkelhet. Ny teknik använd för att göra äldre bildkonst levande.

Det lyser igenom i resultatet att filmskaparna hade en tydlig idé av vad de ville åstadkomma och att de också följde den hela vägen. Till detta bidrar även den magiska musiken som är komponerad av Bruno Coulais, som även gjorde musiken till Coraline (också nominerad).

The Secret of Kells är en hyllning till mediet animerad film.