Jaha, då har världen begåvats med ännu en person som har läst ut hela Twilight-serien: jag. Jag har svårt att tänka mig att världen blev gladare av det – men den riktigt intressanta frågan är förstås: blev jag det?Svaret är troligtvis ja, men jag måste få reservera mig några varv.
Det har ju diskuterats i varenda buske de senaste åren om Stephenie Meyers vampyrepos är bra eller inte. Är böckerna en omvälvande och gripande kärlekshistoria? Eller handlar det om sexism, amatörism, konservatism och mormonsk fundamentalism? För Sveriges del kanske den mest intensiva debatten fördes förra hösten i DN. Och vid det här laget verkar diskussionen ha landat i att böckerna kanske inte är det skickligaste litterära hantverket som världen har skådat, och att böckernas moraliska tendens knappast är progressiv, men att det trots allt är bra att de har fått miljoner ungdomar (främst tjejer) att läsa. Ett av de bästa försvaren jag sett skrevs av Bokmalan. Och den effektivaste beskrivningen av genusmönstren i Twilight gjordes av rebelliouspixels genom en jämförelse med vampyrslayern Buffy.
Lena Kjersén-Edmans angrepp på Twilight: nästan en populärkulturklassiker. Parallellt med hela denna debatt började min omvärld befolkas av allt fler knäsvaga Edward-addicts som efter en kort tids intensiv okontaktbarhet kom ut på andra sidan intrigen med skämsrodnad på kinderna och undrade om en kille som jag skulle känna likadant, om även killar som jag kunde få hjärtklappning och blodtrycksfall av det nya årtusendets mest tilldragande litterära gestalt.
Det var ungefär i det läget som jag började läsa – med höga förväntningar på såväl böckerna som mig själv. Nå, alla ni som undrat, här kommer mina svar i tio punkter:
- Nej, jag är inte kär i Edward. Kolla på Buffyvideon så förstår ni varför.
- Jo, jag brukar kunna försätta mig i ett kvinnligt/feminint läsarperspektiv. Några lyckade exempel på det är SCUM-manifestet, Ann Jäderlund, Kerstin Thorvall, Siri Hustvedt, Jane Austen och inte minst Jessica Schiefauers Om jag var du. Det ville sig bara inte mellan mig och Edward.
- Nej, Jacob kan jag fortfarande inte heller respektera helt och hållet efter att han tvångsantastade och tvångskysste Bella.
- Och nej, inte ens Bella kan jag respektera helt och hållet, eftersom hon underkastar sig alla förnedringar inte bara i egenskap av människa, utan även (tycker jag mig ana) i egenskap av kvinna.
- Ja, jag tycker att det var viktigt att peka på det problematiska i könsrollsmönstren.
- Ja, jag tror tyvärr att sexism-/genusdebatten drog bort uppmärksamheten från bokens intressantaste och bästa tema: den självuppoffrande kärleken. (Men om Meyer hade skrivit ihop lite trevligare karaktärer hade det inte behövt bli så.)
- Ja, det är orättvist att lyfta blicken från det personliga-privata-känslomässiga-direkta till det politiska-analytiska-kritiska planet.
- Ja, jag är en smula besviken på att jag inte fick hjärtklappning och blev knäsvag. Jag känner mig faktiskt lite som en sten.
- Jo, några gånger fick jag ändå hjärtklappning, och lite skämsrodnad.
- Ja, det var en bladvändare som gjorde vägen till jobbet mycket roligare. Det var inte årets bästa läsupplevelse, men ganska kul ändå.
Inlägg
Hej!
SvaraRaderaMin fråga i Dagens Nyheter förra året (eller var det i år?) om Twilight-böckerna - filmerna fanns inte ännu då - handlade inte om de unga läsarna.
Jag skrev, tycker jag mig minnas, att jag också skulle ha slukaläst böckerna om jag idag hade varit så där elva, tolv år. Den första boken är ju en verklig bladvändare. (Den andra och den fjärde är det däremot inte - enligt mina unga medläsare.)
Min fråga i DN gällde då om de otroligt entusiastiska, närmast ylande, vuxna läsarna ("Boktoka" till exempel och många många fler!) inte alls stördes av brister i det litterära språket och i författarens beskrivning av det som förr kallades könsroller.
Att jag, trots all uppståndelse, inte ångrar det jag då skrev - samtidigt som jag gav ut boken "Fantasy och realty, Unga böcker" - är att många ungdomar som inte dyrkar Twilight har hört av sig till mig.
Det är tydligen så att en del kvinnliga Twilight-älskare är nästan religöst hängivna och mobbar jämnåriga som inte dyrkar någon av pojkarna i böckerna/filmerna.
Den unga flicka som har bokbloggen Matildas läshörna är en av dem som har drabbats.
Vilken fin blogg detta är
hälsar
lena K E
Tack Lena för en intressant kommentar! Och tack för komplimangen :-)
SvaraRaderaAtt skilja mellan yngre och äldre Twilghtläsare är nog inte så dumt, inte minst av sociala skäl. Om det är Twilightfansen som har högst prestige i den yngre generationen, gäller det omvända hos de vuxna av gammal institutionaliserad och kanoniserad vana. Det är förstås helt knäppt att man ska bli mobbad för att man inte älskar böckerna - men samtidigt tror jag många av de entusiastiska vuxna läsarna har känt ett liknande tryck från "finlitteraturens" sociala sfär. Din artikel är ett ovanligt direkt uttryck för detta sociala tryck - men mer allmänt tror jag de flesta sf-läsare är medvetna om att deras älsklingsböcker har låg prestige. Om man nu (medveten om detta sociala underläge) har fått en känslostormande läsupplevelse, är det inte konstigt om man hamnar i förvarsposition mot mer analytiska eller intellektualiserande angrepp på böckerna.
Många av de vuxna läsarna har dessutom beskrivit läsningen som att bli "som tonårstjej på nytt". Närmare bestämt tror jag det handlar om att låta känslorna bära iväg med en, utan den intellektuella och analytiska distansen som vuxenliv och ökad erfarenhet oftast medför. Kalla det otyglat, dionysiskt eller omoget, men jag tycker att det är både hälsosamt och underbart för en stackars tyglad vuxen att få uppleva det, om så bara under en snabbt övergående lässtund. Att mitt i hängivelsen bli påmind om adjektivfrekvenser och genusmönster kan bli ungefär som, jag vet inte, att bli påmind om disken när man spelar tv-spel? Samtidigt som jag tycker att genus- och kvalitetsdebatten är viktig, kan jag därför ha förståelse för dem som protesterar mot sådana analyser.
Till sist: jag tror inte att läsning av sexistisk litteratur är särskilt farlig eller ohälsosam för våra postmoderna ungdomar. Som man kan se i diskussionerna i Twilighttråden på Matildas blogg, ses de patriarkala könsrollsmönstren som ett identitetsalternativ bland flera (att förhålla sig fritt och kritiskt till) - snarare än att på modernt vis tas in okritiskt som den enda Sanna Beskrivningen om världens tilstånd och moral.