Att våga möte sitt eget geni

Ibland får jag en känsla av att jag låter mitt livs dyrbaraste ögonblick av inspiration rinna genom fingrarna.

Jag minns hur det kan vara. Jag ser mig själv gående på en motorvägsbro, mitt i min vardag. Trots den skenbara trivialiteten, känner jag hur jag är mitt i en unik situation, på en punkt där händelsekedjor, erfarenheter och tur får min hjärna att komma upp med de mest häpnadsväckande idéer - stoff till filosofiska paradigmskiften, nobelpris, mästerverk, världsfred. Och visst njuter jag en smula av ögonblicket: om jag bara vill kan jag ta med mig den där ingivelsen till närmaste tangentbord och starta en revolution. Jag kan ana att jag just där och då är den viktigaste personen i världen.

Trots det gör jag ingenting. En månad senare kan jag minnas att det var något speciellt som for genom mitt huvud, men inte sätta fingret på vad det var, än mindre frammana det igen. Inspirationen och ingivelsen kommer bara en gång.

Skyldigheten att inte svika sin egen genialitet är ett av många huvudspår i den norske författaren Jan Kjaerstads roman Jag är bröderna Walker, som nyligen kom ut i svensk översättning.

Huvudpersonen är Odd Marius Walaker, en 15-årig yngling som genomlever sitt livs intressantaste period (ska det visa sig). Efter att han en dag vurpat med cykeln vid Slottsplassen i Oslo, låser tillvaron upp sina dörrar för honom. Med hans egna ord: han upptäcker W-potensen. Allt öppnar sig och omvärlden får liksom flera parallella dimensioner: det som tidigare var enkla ting blir nu mångtydiga språngbrädor för fantasin. Hans förldrar förvandlas från mamma och pappa till komplexa personer med lager på lager av delvis motsägelsefulla personligheter. Och själv får han förmågan att tänka flera tankar samtidigt, lagra tankespåren utanpå varandra, så att en pinsam scen på skolgården (när Odd Marius, liggande i en gyttjepöl, inför alla sina kamrater förnedras av flickan han är olyckligt kär i) får honom att bli på en gång utom sig av sorg och uppfylld av lycka och tillförsikt. Ingenting är längre omöjligt. Til och med han själv liksom mångfaldigas.

Och allt detta är Odd Marius tillräckligt klok att skriva ned i dagböcker. Dagböcker som han sedan gömmer, glömmer och förkastar som överpretentiöst pubertala. Ett monument över människans enorma potential, och samtidigt hennes märkliga förmåga att förringa sig själv.

Foto: Ranveig Holden Böe

Jan Kjaerstad är dock troende. Han envisas med att förkunna sitt budskap om att vi är större än vi tror. Och när man läser hans böcker öppnar sig världen, precis som den gjorde för Odd Marius på Slottsplassen i Oslo. Hans böcker är lika sprängfyllda av associationer, kopplingar och samband som Odd Marius 15-åriga huvud.

Jag läser, käner mig själv mångfaldigas och lovar, lovar att nästa gång mitt geni ger sig tillkänna - då ska jag inte svika mig själv. Överpretentiöst eller ren realism?