Gun-Britt Sundström: Maken

Intrigen till Maken (1976) av Gun-Britt Sundström låter som sällsynt grå diskbänksrealism. Bara undertiteln, "en relationsroman", verkar avskräckande. Jag citerar baksidestexten till min klassikerupplaga:

Martina och Gustav försöker på olika sätt under sju års tid. Den enda lösning de utesluter är att ljuga för varandra. Men hur mycket orkar man veta om varandras förhållanden med andra, går det att avskaffa svartsjukan? Kan man få både frihet och trygghet? Maken handlar om kärlek och parliv på vardagsnivå, utan romantisering.

Men jag njuter mig märkligt nog igenom hela denna 500-sidiga avhandling om tvåsamhetens baksidor. Det beror inte på masochism, utan snarare på att Gun-Britt Sundström är ett språkligt geni: full av humor, akademiskt fyndig, intelligent, analytiskt skarp och stilistiskt konsekvent. Såhär kan det låta när huvudpersonen och berättaren Martina blir antastad av en självsäker och knullsugen man:

– Tack, men jag tror helst jag går ensam.
Han suger sig fast, spärrar min väg i trappan upp till porten.
– Vi kommer ju i alla fall att hamna i säng förr eller senare, det vet du ju.
Jag stirrar på honom.
– Skulle jag! Skulle ni! Det intima!
Han blir tillräckligt förvirrad för att släppa taget om trappräcket.
– Va?
– Delblanc, Åminne, Stockholm 1970, upplyser jag och skyndar uppför trappan ut i det fria.

Min läsglädje beror också på att Martina är ett så ovanligt kvinnoporträtt: hon är kompromisslöst självständig (!), övertygad om sitt eget människovärde (!!) och totalt ointresserad av att gifta sig, sammanbo, laga mat och föda upp barn (!!!). Märk väl: samtidigt. Hon får inte dåligt samvete av att hon inte räcker till som kvinna - hon skulle aldrig ens få idén.

Jag blir skrämd av min egen förvåning, och inser hur fridlyst Martinatypen är idag, åtminstone i litteraturen. Har trycket blivit så mycket hårdare sedan 1976? I den mån en kvinna får lov att bry sig om sig själv (inte alltid synonymt med omgivningens krav att göra sådant som anses självförverkligande), måste hon i lika mån ta hand om sina medmänniskor – annars ska hon bestraffas med dåligt samvete över sin egen otillräcklighet. Att som Martina sitta och röka pipa eller läsa tidningen medan hennes man lagar middag, förekommer sådant alls i vår samtida fiktion? Ack, det är som balsam för backlashtrötta läsarsjälar.

Utöver denna friska fläkt av självklar självrespekt, är det framförallt idéerna om parrelationens dilemman som är intressanta och gör boken läsvärd. Om man förväntar sig att få hjälp och tips för kärlekslivet har man nog inte mycket att hämta här. Men om man tycker att relationer är ett jävla aber att få till, inte minst i längden, eller om man är skeptisk till hela idén, då kan Martina åtminstone ge lite tröst, lite sällskap och massor av klarsyn.

Foto: Ulla Montan.

Gun-Britt Sundström har själv sagt att Maken framförallt är menad som en moralisk diskussion, om livsval och ansvarstagande. Är det okej att låta en annan människa få lida och gå under bara för att man mår bra av att ha honom tillhands när andan faller på? Är det hans ansvar att göra slut och gå, eller är det hennes?

Eftersom Maken alltså handlar om moral, läses den med fördel personligt. Under läsningen kopplar jag till mina privata erfarenheter, ideal och känslor, och tar ställning till det jag läser. Och nej, själv känner jag inte igen mig särskilt mycket - tack och lov, får man nog säga. Jag kan inte identifiera mig med Martina och hennes värderingar, därtill är jag alldeles för sällskapssjuk, människoälskande, antielitistisk och optimistisk. Och eftersom hon och Gustav på många sätt är lika varandra, har jag svårt att identifiera mig med honom också. Detta gör förstås att jag inte kan ta boken ohämmat till mitt hjärta och debattvifta med den på det sätt som den förtjänar - men det gör den inte heller mindre läsvärd.

Men Edward, vi kanske bara kan vara kompisar?

Jaha, då har världen begåvats med ännu en person som har läst ut hela Twilight-serien: jag. Jag har svårt att tänka mig att världen blev gladare av det – men den riktigt intressanta frågan är förstås: blev jag det?

Svaret är troligtvis ja, men jag måste få reservera mig några varv.

Det har ju diskuterats i varenda buske de senaste åren om Stephenie Meyers vampyrepos är bra eller inte. Är böckerna en omvälvande och gripande kärlekshistoria? Eller handlar det om sexism, amatörism, konservatism och mormonsk fundamentalism? För Sveriges del kanske den mest intensiva debatten fördes förra hösten i DN. Och vid det här laget verkar diskussionen ha landat i att böckerna kanske inte är det skickligaste litterära hantverket som världen har skådat, och att böckernas moraliska tendens knappast är progressiv, men att det trots allt är bra att de har fått miljoner ungdomar (främst tjejer) att läsa. Ett av de bästa försvaren jag sett skrevs av Bokmalan. Och den effektivaste beskrivningen av genusmönstren i Twilight gjordes av rebelliouspixels genom en jämförelse med vampyrslayern Buffy.

Lena Kjersén-Edmans angrepp på Twilight: nästan en populärkulturklassiker.

Parallellt med hela denna debatt började min omvärld befolkas av allt fler knäsvaga Edward-addicts som efter en kort tids intensiv okontaktbarhet kom ut på andra sidan intrigen med skämsrodnad på kinderna och undrade om en kille som jag skulle känna likadant, om även killar som jag kunde få hjärtklappning och blodtrycksfall av det nya årtusendets mest tilldragande litterära gestalt.

Possessive Cullen Disorder. (Bild från www.filmofilia.com)

Det var ungefär i det läget som jag började läsa – med höga förväntningar på såväl böckerna som mig själv. Nå, alla ni som undrat, här kommer mina svar i tio punkter:

1. Nej, jag är inte kär i Edward. Kolla på Buffyvideon så förstår ni varför.
2. Jo, jag brukar kunna försätta mig i ett kvinnligt/feminint läsarperspektiv. Några lyckade exempel på det är SCUM-manifestet, Ann Jäderlund, Kerstin Thorvall, Siri Hustvedt, Jane Austen och inte minst Jessica Schiefauers Om jag var du. Det ville sig bara inte mellan mig och Edward.
   
3. Nej, Jacob kan jag fortfarande inte heller respektera helt och hållet efter att han tvångsantastade och tvångskysste Bella.
4. Och nej, inte ens Bella kan jag respektera helt och hållet, eftersom hon underkastar sig alla förnedringar inte bara i egenskap av människa, utan även (tycker jag mig ana) i egenskap av kvinna.
5. Ja, jag tycker att det var viktigt att peka på det problematiska i könsrollsmönstren.
   
6. Ja, jag tror tyvärr att sexism-/genusdebatten drog bort uppmärksamheten från bokens intressantaste och bästa tema: den självuppoffrande kärleken. (Men om Meyer hade skrivit ihop lite trevligare karaktärer hade det inte behövt bli så.)
7. Ja, det är orättvist att lyfta blicken från det personliga-privata-känslomässiga-direkta till det politiska-analytiska-kritiska planet.
8. Ja, jag är en smula besviken på att jag inte fick hjärtklappning och blev knäsvag. Jag känner mig faktiskt lite som en sten.
9. Jo, några gånger fick jag ändå hjärtklappning, och lite skämsrodnad.
   
10. Ja, det var en bladvändare som gjorde vägen till jobbet mycket roligare. Det var inte årets bästa läsupplevelse, men ganska kul ändå.

Film 2.0

Bilden är tagen från speltillverkaren Biowares senaste spel Dragon Age: Origin. Troligen det närmsta man hittills kommit en interaktiv fantasyfilm.

Även fast jag inte lyckats se en enda 3D-film ännu så tror jag inte att just 3D är filmens framtid. För det första så är det ett knep som redan använts och som ju då visade sig ha en begränsad livslängd som biljettsäljare. För det andra så känner jag igen mig själv när James Cameron i BBC4:s The Film Program säger att han i fortsättningen kommer att göra alla sina filmer i 3D. Precis som när jag köpt min första chorus-pedal till elgitarren, jag ville använda den hela tiden. Vilket gjorde att man till slut oundvikligen tröttnade på den.

En mer trolig framtid för filmen stavas interaktivitet. Dit kommer vi när gränsen mellan film och tv-spel till slut suddas ut, och det kommer den snart att göra. En sak som återstår för just speltillverkarna är att sluta titta på film och läsa mer böcker, som tv-manusförfattaren Graham Linehan så elegant uttryckt det.

Tv-spel har funnits i mitt liv sedan 1985 och har i perioder växlat mellan att ta en stor eller liten del av min fritid. Just att tv-spel ibland har tillåtits ta en stor del av min fritid har ibland varit svårt att erkänna, och svårare att försvara. Men fulhetsstämpeln är på väg bort och nu har som tur är även ett försvarstalet skrivits, och det har skrivits av Charlie Brooker, tv-kritiker på the Guardian. Med sin krönika why I love video games förklarar han på ett briljant sätt varför det faktiskt är dags att ta vår nyaste kulturyttring på allvar.

Vad Charlie Brooker menar är att det nu är dags att hoppa på tåget innan man riskerar att missa de grundläggande kunskaper som krävs för att kunna ta till sig av detta och ha möjligheten att delta i den växande gemenskapen. Annars kan det sluta som för min farmor, som inte har några planer på att skaffa en dator och på så sätt få tillgång till internet, som undrar varför matlagningsprogrammen slutat lägga upp recepten på text-tv.

Att våga möte sitt eget geni

Ibland får jag en känsla av att jag låter mitt livs dyrbaraste ögonblick av inspiration rinna genom fingrarna.

Jag minns hur det kan vara. Jag ser mig själv gående på en motorvägsbro, mitt i min vardag. Trots den skenbara trivialiteten, känner jag hur jag är mitt i en unik situation, på en punkt där händelsekedjor, erfarenheter och tur får min hjärna att komma upp med de mest häpnadsväckande idéer - stoff till filosofiska paradigmskiften, nobelpris, mästerverk, världsfred. Och visst njuter jag en smula av ögonblicket: om jag bara vill kan jag ta med mig den där ingivelsen till närmaste tangentbord och starta en revolution. Jag kan ana att jag just där och då är den viktigaste personen i världen.

Trots det gör jag ingenting. En månad senare kan jag minnas att det var något speciellt som for genom mitt huvud, men inte sätta fingret på vad det var, än mindre frammana det igen. Inspirationen och ingivelsen kommer bara en gång.

Skyldigheten att inte svika sin egen genialitet är ett av många huvudspår i den norske författaren Jan Kjaerstads roman Jag är bröderna Walker, som nyligen kom ut i svensk översättning.

Huvudpersonen är Odd Marius Walaker, en 15-årig yngling som genomlever sitt livs intressantaste period (ska det visa sig). Efter att han en dag vurpat med cykeln vid Slottsplassen i Oslo, låser tillvaron upp sina dörrar för honom. Med hans egna ord: han upptäcker W-potensen. Allt öppnar sig och omvärlden får liksom flera parallella dimensioner: det som tidigare var enkla ting blir nu mångtydiga språngbrädor för fantasin. Hans förldrar förvandlas från mamma och pappa till komplexa personer med lager på lager av delvis motsägelsefulla personligheter. Och själv får han förmågan att tänka flera tankar samtidigt, lagra tankespåren utanpå varandra, så att en pinsam scen på skolgården (när Odd Marius, liggande i en gyttjepöl, inför alla sina kamrater förnedras av flickan han är olyckligt kär i) får honom att bli på en gång utom sig av sorg och uppfylld av lycka och tillförsikt. Ingenting är längre omöjligt. Til och med han själv liksom mångfaldigas.

Och allt detta är Odd Marius tillräckligt klok att skriva ned i dagböcker. Dagböcker som han sedan gömmer, glömmer och förkastar som överpretentiöst pubertala. Ett monument över människans enorma potential, och samtidigt hennes märkliga förmåga att förringa sig själv.

Foto: Ranveig Holden Böe

Jan Kjaerstad är dock troende. Han envisas med att förkunna sitt budskap om att vi är större än vi tror. Och när man läser hans böcker öppnar sig världen, precis som den gjorde för Odd Marius på Slottsplassen i Oslo. Hans böcker är lika sprängfyllda av associationer, kopplingar och samband som Odd Marius 15-åriga huvud.

Jag läser, käner mig själv mångfaldigas och lovar, lovar att nästa gång mitt geni ger sig tillkänna - då ska jag inte svika mig själv. Överpretentiöst eller ren realism?

Hjärtat i halsgropen

Sen jag såg den brittiska filmen Fish Tank på Stockholms filmfestival i fredags har den inte lämnat mig. Man vet liksom att en film är bra när man kommer på sig själv med att tänka på den varje dag efter att man sett den.

Så jävla bra var den.

Mia är 15 år och bor med sin unga mamma och sin lillasyster i en förort till London, i ett sunkigt lägenhetshus med loftgångar och små trånga lägenheter. Relationen med mamman är inte direkt hjärtlig. Mia är bångstyrig och impulsiv, en tuff men ensam tjej, som övar hiphop-dans i en övergiven lägenhet och snor sprit på mammans fester.

Man ska nog inte säga så mycket om handlingen i Fish Tank. Det är inte en film med en "big plot", utan den smyger sig liksom på en och bara griper tag. Drygt två timmar lång, och jag var fast hela tiden. Men jag kan säga att katalysatorn i handlingen är när mamman får en ny pojkvän, Connor. Han kommer att betyda och komplicera mycket.

Connor spelas av Michael Fassbender. Och det var inte förrän jag såg hans namn i eftertexterna, som jag insåg att det var samma skådis som spelade Archie Hicox i Inglourious Basterds. Det är helt klart sympatiskt med en skådespelare som ena stunden gör en riktig Hollywood-blockbuster med Tarantino, för att sedan göra brittisk indie-diskbänksrealism (och innan dess gjorde han bland annat film om hungerstrejkande fångar på Nordirland och nån slags skräckfilm av Joel Schumacher).

Men det är så klart 17-åriga Katie Jarvis i huvudrollen som Mia som lyser starkast, hon är helt fantastisk. Hon gör sin första filmroll, efter att ha blivit upptäckt när hon grälade med sin pojkvän på en tågstation. Hon stod på en plattform och han stod på en annan, det måste ha varit ett vilt gräl.

Samspelet mellan karaktärerna, närvaron och skådespeleriet är så bra. Hur själva karaktärerna är skrivna av regissören/manusförfattaren Andrea Arnold. Inget är antingen eller, det är komplext, de är både älskvärda och jävliga. Efteråt känner jag att det är så skönt med en film där man inte får en enkel och tydlig slutsats om varje karaktär. Det är faktiskt aldrig så enkelt i verkligheten heller.

Fish Tank är dessutom väldigt fint filmad med handkamera, på riktig film, inte digitalt. Skärpan försvinner in i bakgrunden i bland, men det gör inget, det förstärker bara den nerviga känslan.

Det är fint, ärligt, sorgligt, ensamt men samtidigt upplyftande. Hjärtat i halsgropen helt enkelt.

Ja, vad ska jag säga. Se den. Den har premiär på bio den 8 januari.

(Kolla in trailern på egen risk...som vanligt visas lite för mycket, och det är aningen övertydligt och missvisande...)

Vi som skriver på OMWF

Pontus Wallgren: tjänstledig lokalvårdare som för tillfället studerar genusvetenskap på helfart och som är musiker på halvfart.

Ingrid Forsberg

Johanna Holmström: läser konstvetenskap och sysslar med konst. Läser mycket urban fantasy och älskar Buffy.

Mikael Holmström: lärare i svenska för invandrare, vars kulturhjärta klappar allra mest för läsning. Några favoriter är Siri Hustvedt, Haruki Murakami, Jan Kjærstad – men även osmälta språkvrängare som Erik Beckman, teaterregissörer som Mattias Andersson (Backa teater i Göteborg) och genier som Daniel Sjölin eller Valerie Solanas kan göra mig till en lyckligare människa.