Nyss lyssnat #5: St Andreas

Visst ser de trevliga ut? Nuförtiden har de dessutom ytterligare två troligtvis trevliga medlemmar: Niclas Sjöbeck och Simon Linter, men jag hittade inga bilder med dem... och någon kamera hade jag inte med mig på spelningen.

Igår kväll blev jag väldigt glad. Anledningen var att jag råkade hamna på en spelning med St Andreas, ett band som tills dess gått mig förbi. Själva spelningen var knappast särskilt bra - en sträng gick av, publiken var tunnsådd - men musiken var utmärkt. Mycket välskrivna svenska texter, läskande retroinslag och två symbiotiska sångröster fick mig att längta sjukt mycket efter ett skivsläpp. För att inte tala om melodierna, som var bättre än det mesta som kommer ur det här landet nuförtiden, åtminstone i relation till anspråkslösheten i bandets uppenbarelse.

Lyssna kan man förstås göra på bandets myspace-sida, men dessvärre saknar versionerna där en hel del energi jämfört med spelningen, och sången är klart mycket surare (vilket ju känns lite schablonartat nuförtiden). Och "Far och mor" som avslutade spelningen och nog var bäst av deras sju låtar saknas. Klart hörvärt ändå, dock.

The Walking Dead

Zombies. Undrar om jag någonsin kommer att tröttna på zombies. När jag tror att jag till slut nått den punkten så dyker det alltid upp något nytt som återställer min entusiasm för dess odöda sällskap.

I den tecknade serien The Walking Dead är det inte zombiesarna som har huvudrollen. De är bara verktyget som, när de används rätt, sätter huvudkaraktärerna (de levande) i en situation där stort drama uppstår. En studie i mänskligt beteende under olidlig mental och fysisk stress. Man får följa en grupp människors kamp för överlevnad, en kamp som inte bara består av möten med zombies och andra överlevande, med varierande intentioner. Minst lika viktigt, om inte viktigare, är kampen för kontroll inom gruppen, och kampen för kontroll som de enskilda individernas för mot sitt eget alltmer söndriga psyke.

The Walking Dead kan vara det mest spännande jag läst bland serier, och då har jag hittills bara läst de två första albumen. Konstant oroad för när nästa zombieattack kommer ske, om det tillslut kommer brista för någon i gruppen, med våldsamma konsekvenser inom gruppen som följd, vänder jag blad försiktigt.

För den som inte är sugen på att läsa en tecknad serie som älskas av Joss Whedon(!), så kan jag i alla fall tipsa om att den kommer som tv-serie på AMC i oktober. Att man använt sig av The Sun Ain't Gonna Shine (Anymore) i slutet av trailern får mig att tro på stordåd.


Tyvärr så verkade det inte finnas nåt klipp av bättre kvalité när detta skrevs.*

*(Edit) Nu finns det här.

Nyss lyssnat #4: Andy Bey

Ibland är det skönt när någon annan gör jobbet åt en, som när man hittar en ny favoritröst genom att lyssna på en samling som någon lagt ned tid och kraft på att sätta ihop.


Andy Bey var 13 år när han spelade in sin första soloskiva 1952 men så långt tillbaka finns inte material med honom på Spotify. Det som finns är en skiva från 1970 (Experience And Judgment), två skivor med den grupp han hade med sina systrar Salome och Geraldine (Andy Bey & The Bey Sisters och 'Round Midnight) och kanske främst, tre skivor inspelade under 00-talet (Tuesdays In Chinatown, American Song och liveskivan Ain't Necessarily So).

De tre skivorna som släpptes under 00-talet har fått mig att i Andy Bey höra en kombination av senare års livejazziga Terry Callier med Antony från Antony & the Johnsons känsliga vibrato. Och det är en för örat mycket angenäm kombination.

Ett annat fynd jag gjorde genom den där samlingen är Lorez Alexandria, definitivt också värt en lyssning.

En kort kommentar om slutet i Tim Burtons Alice

I slutet av Alice i Underlandet ser vi hur Alice väljer att göra en egen karriär istället för att gifta sig med en man som det är tydligt att endast en mor kan älska, nämligen Hamish.

Bra för Alice. Men jag önskar att man tänkt ett steg längre - och gjort Alice val mer komplicerat för den publik som jag antar filmskaparna riktar sitt budskap om självständighet till. För tänk om Hamish hade varit trevlig. Och tänk om han till och med sett lite bättre ut än en generiskt lagom ful britt, det vill säga en som inte är för ful för att vara med i en amerikansk film. Då kanske hennes val inte skulle känts lika självklart för delar av publiken, och då skulle hennes val också fått mer tyngd.

Men man ska ju vara tacksam för det man får och inte be om fil när man får mjölk.

Grädde på Fireflymoset!

Hurra! I senaste numret av Buffy-tidningen får man veta spännande saker. Det är på gång två nya seriealbum på Serenity-/Fireflytemat. I det ena ska vi få veta mer om kapten Wash, i det andra ska vi äntligen få lite fler svar på alla gåtor kring Shepherd Book. Som Gert Fylking skulle ha sagt: äntligen!

Vad jag lärde mig av varulvar om mig

När jag började läsa böcker ur den så kallade urban fantasy-genren var det något hos mig som förändrades, speciellt när böckerna handlade om varulvar och hamnskiftare (vilket är det svenska ordet för människor som kan förvandlas till ett djur av något slag).

En mycket bra bok med mycket fult omslag, skriven av Carrie Vaughn.

I de flesta böckerna om de som förvandlas till varulvar finns vargen ständigt närvarande även i det vanliga mänskliga tillståndet. De har annorlunda instinkter, är snabbare och har allmänt starkare sinnen.

En annan bra bok med kanske inte lika fult omslag, av Patricia Briggs.

De är också mycket mer medvetna om sina kroppsspråk. Att möta blicken länge med en varulv ses som en utmaning, en "talking to me?" Man rör sig annorlunda runt varandra, har mer fyskisk beröring på ett ganska neutralt sätt. Det handlar om skydd, bekräftelse och tröst, det man får som medlem i en flock. Men det är också något med hela kroppshållningen. Är man en varulv med en hög position i flocken utstrålar man kraft och har en stolt hållning. Ju längre ner man kommer i flocken desto mer hukar man och slår ner blicken för att inte utmana. Detta fascinerar mig och är något jag har börjat tänka på i mötet med andra människor omkring mig.

Fjärde boken i Sookie-serien av allas vår Charlaine Harris.

Jag tror att jag har varit ganska långt ner i flocken under längre tider i mitt liv. Detta har ändrats mer och mer. Jag skulle inte vilja påstå att jag är någon flockledare, men min position är i alla fall ganska hög. Detta tänker jag på när jag rör mig bland människor; jag går med blicken riktad framåt istället för ner i marken, och jag reser på mig när hållningen tidigare har varit lite nersjunken. Tro inte att det handlar om att se ner på andra människor. Det handlar om att se och erkänna sitt egna värde. Man kan alltså säga att jag på ett meta-plan också har skiftat hamn.

Finns det hopp för Babel?

SVT:s litteraturprogram Babel har länge varit väldigt sevärt: en unik plats för ohämmat litteraturintresse där man inte skämdes för att prata även om det smala och svårlästa. Ända tills det i januari förlängdes till en timme.

Ska det här föreställa en höjdpunkt?

Plötsligt verkade redaktionen rädd att inte vara tillräckligt breda (jfr biblioteken och den allmänna utspädningen som jag oroades över förra inlägget). Författarna får bara vara med om de är riktigt kända (Jan Guilliou, Henning Mankell), eller känner någon som är riktigt känd (Eva Gabrielsson som levde med Stieg Larsson). Ska det handla om poesi blir det om Fredrik Lindström. När Sara Stridsberg och Daniel Sjölin i förra programmet i ett för övrigt ovanligt substantiellt inslag blev flummiga och svåra, klipptes det bort och förpassades till webben. Och i kvällens program var kopplingen till litteratur långsökt, när kungahuset debatterades (typ att det ju skrivs böcker om kungahuset...). Det blev lite roligare, men inte ett dugg mer skönlitterärt, när Andres Lokko kom in i studion. Eftersom jag uppfattade Daniel Sjölins "Världens sista roman" som en generationsroman för den ironiska generationen (är jag ensam om den långsökta läsningen?), var det en smula fascinerande att se dem prata tillsammans, nästan helt ironilöst och väldigt folkbildningsmässigt.

Jag längtar tillbaka till när man vågade visa genomarbetade inslag som inte var det minsta tillrättalagda, där Sjölin fick tid att ge sitt geni plats. Som det fantastiska inslaget om Georges Perec - utan E.

Men blir det inte bättre än såhär? Jag har skruvat ängsligt på mig i min förväntansfulla tv-soffa, och undrat. Var är alla internationella författare? Alla intressanta boktips? All nördig litterär debatt?

Kanske finns det hopp. Nästa veckas huvudgäst är Karl-Ove Knausgård, författaren till den omdebatterade Min kamp 1-4. Hoppas att det får handla mer om hans litteratur än om hans kändisskap.