Vad jag lärde mig av varulvar om mig

När jag började läsa böcker ur den så kallade urban fantasy-genren var det något hos mig som förändrades, speciellt när böckerna handlade om varulvar och hamnskiftare (vilket är det svenska ordet för människor som kan förvandlas till ett djur av något slag).

En mycket bra bok med mycket fult omslag, skriven av Carrie Vaughn.

I de flesta böckerna om de som förvandlas till varulvar finns vargen ständigt närvarande även i det vanliga mänskliga tillståndet. De har annorlunda instinkter, är snabbare och har allmänt starkare sinnen.

En annan bra bok med kanske inte lika fult omslag, av Patricia Briggs.

De är också mycket mer medvetna om sina kroppsspråk. Att möta blicken länge med en varulv ses som en utmaning, en "talking to me?" Man rör sig annorlunda runt varandra, har mer fyskisk beröring på ett ganska neutralt sätt. Det handlar om skydd, bekräftelse och tröst, det man får som medlem i en flock. Men det är också något med hela kroppshållningen. Är man en varulv med en hög position i flocken utstrålar man kraft och har en stolt hållning. Ju längre ner man kommer i flocken desto mer hukar man och slår ner blicken för att inte utmana. Detta fascinerar mig och är något jag har börjat tänka på i mötet med andra människor omkring mig.

Fjärde boken i Sookie-serien av allas vår Charlaine Harris.

Jag tror att jag har varit ganska långt ner i flocken under längre tider i mitt liv. Detta har ändrats mer och mer. Jag skulle inte vilja påstå att jag är någon flockledare, men min position är i alla fall ganska hög. Detta tänker jag på när jag rör mig bland människor; jag går med blicken riktad framåt istället för ner i marken, och jag reser på mig när hållningen tidigare har varit lite nersjunken. Tro inte att det handlar om att se ner på andra människor. Det handlar om att se och erkänna sitt egna värde. Man kan alltså säga att jag på ett meta-plan också har skiftat hamn.