Let's dance

Förra veckan fick musikal-high school-serien Glee en Golden Globe för bästa tv-serie i komedi-eller musikalgenren. Och hur många musikalserier har vi sett genom tiderna egentligen?
De borde helt klart vara fler, för det här med sång och dans är ju så härligt.

Jag har alltid gillat dansfilmer. Har sett Girls just want to have fun (där en ung skoluniformsklädd Sarah Jessica Parker blir kompis med coola Helen Hunt och revolterar mot sin far genom att ställa upp i en danstävling) orimligt många gånger. Och Billy Elliott, en av mina favoritfilmer, jag blir känslosam bara jag tänker på den. Scenen där Billy dansar sin arg-dans till The Jams A town called Malice kvalar lätt in på min lista över favorit-filmscener.



Det är nåt med dansfilmer alltså. De framkallar stora känslor hos mig. Och samma effekt framkallas ofta av lagom töntiga sångnummer. Det är nog det som är grejen, att det är så o-coolt, självutlämnande, och storslaget.

Så det är kanske inte så konstigt att jag fastnat för Glee, som går på tv4 just nu. Det är alltså en skruvad musikalserie i highschool-miljö, om "the Glee club", en slags sång och dans-grupp, på en high school i USA. Medlemmarna är självklart nördarna på skolan, och är något slags motpol till cheerleaderserna och jocksen (ok, svårt med pluralformerna där...). Serien är lite ojämn, men har sina grymma höjdpunkter. Det började ju riktigt bra, när den sista scenen i första avsnittet var den här fina, lagom töntiga, versionen av Journey's fina Don't stop believing. Körledaren Will har haft problem med att få ihop Glee-klubbens repetitioner, men när han är på väg hem från skolan hör han ljud från aulan....



Det känns oundvikligt att frasen "frigörande dans" poppar upp i min skalle nu när jag skriver om detta, vilket kanske framkallar lite rysningar. Men det är ju ändå det det handlar om när Billy Elliott är så jävla frustrerad att han måste steppa ut sin ilska. Och det är precis det det handlar om när Glee-medlemmen Kurt får hela laget i amerikansk fotboll att lära sig dansa, för kunna släppa loss mer och bli mer samspelta. Dessutom en skön spark i arslet på den klyschigt amerikanskt manliga jock-identiteten.



(För att gå vidare på temat "dansa loss sin frustration" så kan man också kolla på den här klassiska scenen med Kevin Bacon från Footloose. Tänk om man hade en övergiven lagerlokal där man kunde dansa och slänga sig i kedjor varje gång man var frustrerad. Dock något mer manierat än Billy Elliott-varianten. Något som kanske förstärks när man ser Flight of the conchords version av det hela...)