Nyss lyssnat #3: Mama Rosin

Ett cajun-band från Schweiz, kan det vara något? Hemlighetsfulla är de tydligen också. Kanske är det för att lura folk att tro att de är från Louisiana, vilket känns onödigt för Mama Rosin har något som de flesta cajun-band från Louisiana ändå saknar, influenser från the Velvet Underground. En egenskap som jag ofta har svårt att värja mig för.

Det finns ju något speciellt med the Velvet Underground som är väldigt svårt att förklara. För trots att deras myt känns så oerhört konstruerad, om inte i dåtid så definitivt i nutid, så betraktar jag dem oftast ändå med stora ocyniska ögon. Kanske är det för att deras myt är ett så kompetent populärkulturellt bygge att jag helt enkelt måste kapitulera för dess briljans. Inte ens tillgången till obegränsat kapital och den främsta kloningstekniken skulle kunna ge ett band ett lika vattentätt alibi som deras.



En tanke jag fick var att det skulle vara intressant att se (och höra) en version av tv-serien True Blood där all musik var hämtad från Mama Rosins skivor. Vilken stämning skulle då kunna infinna sig? Följande klipp är inte främst vald för att belysa detta för den är till en av deras käckare låtar, men jag gjorde en avvägning och körde istället på ett klipp som tillät mig att göra en lustig bob hund-parafras.


Istället för dragspel: Thighmaster

En annan tanke jag hade och som jag kan dela med mig av är att de även påminner mig om finska 22-Pistepirkko. Men denna tanke fick mig även att göra den osmakliga sammansättningen av orden blues och brygd så jag vet inte hur mycket värde man ska addera till den. Bluesbrygd som beskrivning av musik, fy fan.

Brottsplats: Kållered

När jag kommer ut från den 90 minuter korta föreställningen "Förvaret" på Göteborgs Stadsteater är jag tagen, drabbad. Okej att det var fiktion, men knappt en och en halv mil söderut från Nya Studions scengolv finns faktiskt förvaret på riktigt. En liten bit av helvetet, om man får tro pjäsen. Där låses papperslösa asylsökande in i väntan på utredning, beslut och avvisning, utan att de nödvändigtvis har begått något brott. Även barn låser man in ibland.

Benjamin Moliner, Youssef Salama Zaki och Mattias Nordkvist. (Foto: Ola Kjelbye)

Sällan känns krocken mellan abstrakta politiska överväganden och verkliga individer av kött, blod och drömmar så hård och förödande som här. De internerade på det fiktiva förvaret - Aleksej, Karim, Sarah - tar sig en efter en in i mitt hjärta under pjäsens gång. Jag känner så väl igen det från mitt jobb som lärare i svenska för invandrare: någon som först bara är ett personnummer och en nationalitet på en blankett får en röst, ett ansikte, börjar berätta en historia, och ett liv med bottenlösa avgrunder öppnar sig. 

På så vis blir ett av pjäsens starkaste ögonblick när Aleksej (Sergej Merkusjev) med blodig inlevelse berättar sitt livs historia på ryska. 20 (?) minuters monolog, obegriplig för svenska öron, men med ett allvar som gör att man förstår, och förvandlas från en ganska osympatisk, tvivelaktig skämtare till en sårbar och tillintetgjord person som väntar på att hans sista hopp ska tas ifrån honom. Där någonstans upphävs gränsen mellan mig och honom - det blir omöjligt att se varför vi skulle höra till olika kategorier.

Ja, man får värja sig för att inte känna omtankte, eller rentav människokärlek. Som två mentala motpoler står "fångvaktarna" Thomas (utmärkt gestaltad av Mattias Nordkvist) och Malin (lika utmärkt spelad av Victoria Olmarker). Malin ser människorna i förvaret så till den grad att hon har förälskat sig i en av dem (Karim). Thomas upprätthåller gränserna och verkar se sig som en renhållningsarbetare, som håller var sak på sin plats och helst glömmer bort att det är människor han arbetar med. Pjäsen tar tydlig ställning mot Sveriges nuvarande asylpolitik, och jag kan känna mig lite skeptisk till att Thomas argument mest blir fåniga omformuleringar av Sverigedemokraternas partiprogram. Verkligheten är svårare och förtjänar att tas på mer allvar än så.

Victoria Olmarker och Youssef Salama Zaki. (Foto: Ola Kjelbye)

Men i slutändan är det här ännu en stor göteborgsk samtidsteater. Det tar ett par timmar innan jag kan bli analytisk. Men även då är jag positiv. En och annan recensent har klagat på att föreställningen drunknar i text, men jag tycker om den Mutturi-Anyuriska mixen av förvaltningsprosa, ironiskt använd blattesvenska, språkmaterialism och modersmålsmix. Och tempot med vilket språket spottas ut förstärker känslan av desperation och klaustrofobi. Men bättre än språket är skådespelarnas arbetsinsatser: riktigt jävla bra, helt enkelt. Så om du inte redan gjort det, ta chansen och kolla in någon av de sista föreställningarna - sista speldatum är 25 februari.

Whedonesque musikal-tv!

På tal om Glee, jag höll ju nästan på att glömma att skriva om den mycket pikanta detaljen att allas vår favorit Joss Whedon, skapare av bland annat Buffy the vampire slayer och Firefly, ska regissera ett avsnitt i kommande säsong! Musikal-serie är ju faktiskt en genre som Joss har provat på förut, inte minst i Buffy-avsnittet som den här bloggen är döpt efter, men också i den skruvade web-musikal-serien Dr. Horrible's Sing-Along Blog.
Förvisso är väl möjligheterna att sätta sin egen prägel något begränsade när man kommer in och gäst-regisserar ett enda avsnitt av en serie, men ändå. Pepp!

Joss och några sköna monster.
Så mycket av den varan blir det nog inte i Glee dock.

Let's dance

Förra veckan fick musikal-high school-serien Glee en Golden Globe för bästa tv-serie i komedi-eller musikalgenren. Och hur många musikalserier har vi sett genom tiderna egentligen?
De borde helt klart vara fler, för det här med sång och dans är ju så härligt.

Jag har alltid gillat dansfilmer. Har sett Girls just want to have fun (där en ung skoluniformsklädd Sarah Jessica Parker blir kompis med coola Helen Hunt och revolterar mot sin far genom att ställa upp i en danstävling) orimligt många gånger. Och Billy Elliott, en av mina favoritfilmer, jag blir känslosam bara jag tänker på den. Scenen där Billy dansar sin arg-dans till The Jams A town called Malice kvalar lätt in på min lista över favorit-filmscener.



Det är nåt med dansfilmer alltså. De framkallar stora känslor hos mig. Och samma effekt framkallas ofta av lagom töntiga sångnummer. Det är nog det som är grejen, att det är så o-coolt, självutlämnande, och storslaget.

Så det är kanske inte så konstigt att jag fastnat för Glee, som går på tv4 just nu. Det är alltså en skruvad musikalserie i highschool-miljö, om "the Glee club", en slags sång och dans-grupp, på en high school i USA. Medlemmarna är självklart nördarna på skolan, och är något slags motpol till cheerleaderserna och jocksen (ok, svårt med pluralformerna där...). Serien är lite ojämn, men har sina grymma höjdpunkter. Det började ju riktigt bra, när den sista scenen i första avsnittet var den här fina, lagom töntiga, versionen av Journey's fina Don't stop believing. Körledaren Will har haft problem med att få ihop Glee-klubbens repetitioner, men när han är på väg hem från skolan hör han ljud från aulan....



Det känns oundvikligt att frasen "frigörande dans" poppar upp i min skalle nu när jag skriver om detta, vilket kanske framkallar lite rysningar. Men det är ju ändå det det handlar om när Billy Elliott är så jävla frustrerad att han måste steppa ut sin ilska. Och det är precis det det handlar om när Glee-medlemmen Kurt får hela laget i amerikansk fotboll att lära sig dansa, för kunna släppa loss mer och bli mer samspelta. Dessutom en skön spark i arslet på den klyschigt amerikanskt manliga jock-identiteten.



(För att gå vidare på temat "dansa loss sin frustration" så kan man också kolla på den här klassiska scenen med Kevin Bacon från Footloose. Tänk om man hade en övergiven lagerlokal där man kunde dansa och slänga sig i kedjor varje gång man var frustrerad. Dock något mer manierat än Billy Elliott-varianten. Något som kanske förstärks när man ser Flight of the conchords version av det hela...)