Hark! En serieblogg

Jag skulle vilja tipsa om en väldigt bra serieblogg vid namn Hark! A vagrant. Serierna tecknas av en kvinna vid namn Kate Beaton som bor i Kanada. De är snyggt tecknade i svartvitt och handlar ofta om historia och i synnerhet kända personer i historien. De kan också handla om tonåringar, sjöjungfrur, David Bowie, julen, katter och andra viktiga och oviktiga personer/händelser i livet. Men roligast är ändå de historiska serierna som ofta har en mycket komiskt träffsäkerhet. Den första jag läste är nog fortfarande min favorit:

Stackars Anne...eller?

Beaton brukar ha en intressant feministisk ton i sina serier, som gör att de inte bara är komiska utan också har ett djupare innehåll. Glöm inte att kolla in shopen som finns på sidan. Vem vill inte ha en t-shirt med excited victorians eller Curies in love?

Buffy blir film - igen?

Att vi som skriver på OMWF har Buffy the Vampire Slayer som en av våra favorit-tv-serier har väl de mest inbitna Buffyfansen redan förstått av vår bloggs namn. (Ja, bara för att belöna er ännu mer, väntar vi lite till med förklaringen för de mindre nernördade...)

Därför är det förstås extra intressant att höra att Joss Whedons mästerverk ska bli långfilm. Enligt IMDB ska den komma till bioduken 2012. Bara att hoppas att det blir gjort med finess, allra helst av Whedon själv, då...

Bara inte storkapitalet kommer och tar henne...

I väntan på mer information (någon som vet något?) grottar vi ner oss och kollar på den förra långfilmen om Buffy (den från 1992, med en mycket, mycket liten budget och helt andra skådespelare - bland annat Luke Perry!) - inte för att den är bra, men för att det så härligt...

Ett nördigt försvarstal

När vardagen är grå och gruset från de snöslaskiga gatorna fastnar i skosulorna, är det skönt att komma hem till sina favoritintressen. När man har knutar av snåriga känslor att tampas med och när oron gnager, då finns det en kär vän man alltid kan vända sig till. Jag talar om den inre nörden. Nörden, som man förr kanske skämdes lite för, är alltid snäll mot dig. Den vill dig väl, är ständigt nyfiken och famför allt: den ger dig så mycket kärlek. Det enda den kräver tillbaka är att få ta plats. Så länge den får det är det en underbar symbios.

En bild som gör min inre nörd glad

Jag lärde känna min inre nörd tidigt, men det var först för några år sedan jag verkligen anammade den, och stod för den. Kanske har det med självförtroendet att göra. Man skäms lite för sina nördiga intressen och kunskaper. Men jag insåg att jag i och med ignorerandet av min inre nörd, kvävde en liten del av mig. Tragiskt men sant.

Vissa nördiga kunskaper ger mer status än andra, och gör att man skäms lite för sina egna nörderier. Men gör inte det! Det betyder inte att just din eller min inre nörd är värd mindre. Allas inre nördar är värda kärlek och omtanke. De berikar våra liv och gör att vi kan se den ibland så krassa verkligheten ur andra perspektiv.

Död eller dead, det är frågan

Tisdagens Nya Vågen, det eminenta kultur-diskussionsprogrammet i P1, bjöd på en intressant diskussion om översättning av litteratur. Tydligen blir upplagorna för översatt engelsk litteratur allt mindre, och allt färre anglosaxiska författare ges ut på svenska, eftersom det är så många läsare numera som väljer att läsa på originalspråk.


Det som var så intressant med programmet var att jag verkligen började fundera på det här med att läsa böcker på originalspråk. Alltså, är det verkligen så värt det, alla gånger? Förläggaren Svante Weyler sa i programmet att "det finns en nationell självöverskattning när det gäller engelskakunskaper i Sverige", och att om man som svensk läser en kvalificerad (vad nu det är..) roman på engelska så missar man precis det som är bra, för att det är i de språkliga nyanserna kvalitén ligger. Det kanske är att hårdra det lite, man kan ju inte utgå ifrån att alla som läser engelska romaner på originalspråk har exakt samma nivå på sina språkkunskaper. Dessutom kan ju en anledning vara att man vill förkovra sig i engelska, just för att lära sig mer. Men Weylers lite väl hårdragna citat, och den övriga diskussionen, fick mig ändå att fundera.
Även om man har goda kunskaper i språket, så är det ju ett faktum att man missar en hel del av läsförståelsen, med just nyanser och dylikt, när man läser på engelska.

Efter att ha lyssnat på Nya Vågen studerade jag min att läsa-bokhylla i sovrummet, där jag har mina böcker som står på tur att bli lästa. Och såg att 6 av 14 böcker är på engelska (en är faktiskt på spanska, men där är anledningen rätt och slätt att öva språkkunskaperna). En av dem, Siri Hustvedts What I loved, är halvläst, och anledningen till att jag ännu inte läst färdigt den är till stor del att den är oöversatt, och att det kändes som jag missade för mycket när jag läste. Två av böckerna är sci fi-böcker, den ena, Foreigner av C.J. Cherryh, har jag börjat läsa, men lagt ner för tillfället, då jag uppehölls allt för mycket vid att försöka förstå ord som vector, miner-pilot, pusher-craft och station-dweller. När jag studerade min hylla kände jag mig plötsligt skeptiskt inställd till mina egna motiv att läsa på engelska, och plockade upp en bok på svenska istället, eftersom jag var sugen på en läsupplevelse där jag verkligen förstår alla ord...

Därmed inte sagt att det aldrig finns någon vits med att läsa på originalspråk, det gör det ju såklart.



Och några exempel på böcker som jag tycker det finns stor anledning att läsa på just engelska är böcker som Twilight-serien av Stephenie Meyer, och Southern Vampire Mysteries-serien av Charlaine Harris. Det är böcker med ett ganska enkelt språk, där handlingen är tydlig och drivs framåt av händelser. Jag misstänker dessutom att de skulle kännas ostigare om jag läste dem på svenska, vilket såklart är ett oerhört fånigt sätt att gömma sig bakom skämskudden på (eftersom jag ju verkligen gillar de här böckerna, särskilt Southern Vampire Mysteries). En ytterligare anledning när det gäller Southern Vampire Mysteries-böckerna är att de svenska utgåvor som finns av de två första böckerna i serien verkar vara katastrofalt dåligt översatta.

Jag misstänker att den här typen av litteratur, ofta med sci fi och fantasy-inslag, inte direkt är något som förlagen prioriterar att göra engagerade översättningar av. Och det är ju just då man faktiskt måste läsa på originalspråk!

Helgens lyssna- och lästips: Tröst för ett tigerhjärta

Ända sedan jag hörde ett alldeles fantastiskt radioprogram (Biblioteket i P1 - ofta fantastiskt!) om Margareta Renberg, har jag varit väldigt sugen på att läsa hennes dikter. En helt egen röst, oväntade men självklara bilder och mer pang på rödbetan än det mesta.

Tur för mig (och resten av mänskligheten) att Anna Hallberg i DN påminner mig med en recension av "Tröst för ett tigerhjärta" (2009). I denna volym har Gunnar Harding samlat såväl den slutsålda och lovordade diktsamling som blev hennes första och sista, "En tatuerad dams memoarer" (1974), som de dikter hon mer eller mindre sporadiskt skrev efter det.

Bara att hoppas att ingen hinner före mig till biblioteket...

Nyss lyssnat #2: Edward Sharpe and the Magnetic Zeros

Lyssnade idag på Jarvis Cockers nya radioprogram på BBC Radio 6. Första låten i programmet var "Carries On" med en grupp som heter Edward Sharpe and the Magnetic Zeros. Den lät så bra att jag var tvungen att pausa Mr. Cocker och leta upp mer med dem. Bra visade sig även skivan Up From Below som de släppte 2009 vara. Inget originellt kanske men en uppskattad verklighetsflykt.



Jo det var en sak till. Skivan handlar enligt frontmannen Alex Ebert (släkt med Roger Ebert?) om den påhittade messias-figuren Edward Sharpe som "was sent down to Earth to kinda heal and save mankind...but he kept getting distracted by girls and falling in love." (wikipedia)

Så må vara men det mest religiösa inslaget hos dem kan nog vara att de jobbat "religiöst" på sin sekt-image. Kul för dem.

I väntan på filmen om Firma Ruffel & Bygg

(Den sämst översatta titeln sedan Swingers blev Du, var är brudarna?)



Efter mycket om och men så verkar det klart att det blir en Arrested Development-film där alla originalskådespelare kommer att reprisera sina roller. Filmen är planerad att vara klar 2011 och seriens skapare Mitchell Hurwitz håller på att skriva på manuset tillsammans med James Vallely.

Som ett stort fan av serien är jag glad att en film faktiskt kommer att bli gjord. Men samtidigt är jag också lite orolig. Håller seriens format för en långfilm och finns det något mer att berätta? Jag var ju faktiskt nöjd med hur serien avlutades, även om serien i sig stoppades alldeles för tidigt. Det bästa är ju när filmen kompletterar serien, så som filmen Serenity kompletterade serien Firefly, och inte bara är en återupprepning av serien, som till exempel nya A-team-filmen.

Det bästa är nog att inte tänka på det helt enkelt. För att jämföra en serie med en film är orättvist mot båda. Så istället för att hoppas på och oroa mig för om filmen ska vara lika bra som serien kommer jag att ta för givet att den är det tills jag blir motbevisad. Det är ju faktiskt de som gjorde Arrested Development som ska göra filmen.

Men vad ska man då göra medan man väntar på filmen? Jag har tre förslag på hur man kan få tiden att gå fortare i sällskap av medlemmar av Arrested Development-familjen. Jag har valt att inte tipsa om några av de otaliga filmer som de varit med i utan hållit mig strikt till tv-formatet.

Mitt första och självklara val är så klart tv-serien 30 Rock. Förutom att det är en fantastisk komediserie så har även Will Arnett (Gob) en återkommande roll som "skurken" Devon Banks, och för att stilla sin Gob-abstinens så fungerar Devon Banks alldeles utmärkt.

Mitt andra förslag är att titta på komediserien Mr. Show with Bob and Dave där titelns Dave är David Cross (Tobias). Denna serie som gick i tre säsonger följer det så kallade sketch-formatet, på samma sätt som i SNL, The Kids in the Hall, Helt Apropå eller The Girlie Show, som är programmet de gör i 30 Rock.

Och på tal om 30 Rock (igen) så dyker Scott Adsitt (Pete Hornberger) upp i några avsnitt, som i detta klipp.

Mitt tredje och sista förslag är att titta på det här klippet som cirkulerat från ett pilotavsnitt av en komediserie för den brittiska tv-kanalen Channel 4. Serien som heter The Increasingly Bad Decisions of Todd Margret är skapad av Will Arnett, David Cross och Spike Jonze. Vet dock inte om det här pilotavsnittet har lett till något konkret ännu.

Ok, så det visade sig att jag bara tipsat om program som Will Arnett och/eller David Cross medverkat i. Därför måste jag lite kort även varmt rekommendera fake-dokumentär-webserien Clark And Michael med Michael Cera. Till de övriga medverkande i Arrested Development ber jag om ursäkt. Ni var alla underbara, i Arrested Development.

Visst kan det göra ont när myter måste brista

Är du intresserad av att läsa en bok om 59 sånger och 59 artister?

Är du intresserad av att läsa en bok där en gubbe som gifte sig med sin 13-åriga kusin beskrivs som att "Synden pulserar fortfarande i blodet på den gamla vilden"? Den gamle vilden i fråga är Jerry Lee Lewis, och tydligen så verkar han fortfarande gilla yngre kvinnor.

Du kanske vill läsa en bok där the Ronettes beskrivs så här: "Det här var inga tjejer man mötte med annat än respekt. Det här var tjejer som själva bestämde när det var dags". Ok så det lät sig inte bli våldtagna då, eller?

Vill du läsa boken där man får förklarat för sig att anledningen till att Bruce Springsteen spelade låten "Seven Nights to Rock" under sin senaste europaturné, en låt från 1956 som handlar om vilka kvinnor sångaren ska ligga med den kommande veckan, var för att hans fru Patti inte var med. Hon var hemma och passade barnen.

Boken där man, oavsett hur stort svin man än betett sig som, dör med ett snett leende på läpparna.

Då ska du läsa Lennart Perssons bok Sånger om sex, Gud och ond bråd död som riktar sig till de som vill suga på sina rockmyter på samma sätt som man suger på en Werther's Original.

Nyss lyssnat #1: Laura Nyro

Jag håller för tillfället på att läsa boken The Mansion On the Hill som handlar om baksidan av den våg av "äkta rockmusik" som började runt 1968. Den sidan som handlar om pengarna. I kapitlet som rör agenten, managern och skivbolagschefen David Geffens uppgång från managerbolagsanställd agent till självgjord managerjesus, väckte historien om hans första egna klient mitt intresse. Jag ville lyssna på Laura Nyro.

Min första instinkt var att jämföra henne med Carole King, men jag vet inte hur väl det stämmer för tyvärr måste jag erkänna att jag är dåligt inlyssnad på henne. Carole skulle kunna sorteras in som ytterligare ett av offren för några av de män med gitarr-band som jag slösat tid och pengar på utan att egentligen få något tillbaka för det. Vilket man så klart skulle förstå försent. (Hör ni mig Cast?) Men den här tankegången leder till ett annat inlägg. Nu tillbaka till Laura Nyro.

Hon skrev sina egna låtar, fantastiska låtar, vilket tyvärr känns nödvändigt att påpeka för att ge henne en chans att slå igenom "äkthetsglastaket" (se glass ceiling). En påhittad äkthetsnorm som kvinnor måste leva upp till för att få leka med pojkarna (dvs gubbarna) på deras villkor. Så desto viktigare blir det att påpeka att hon skulle ha varit äkta även om hon inte skrivit sina egna låtar, precis som många av hennes kvinnliga kollegor som inte skrev låtarna de sjöng.

De av Laura Nyros skivor jag hunnit lyssna på är en blandning av de flesta musikstilar vanligt förekommande under 1960-talet som man kan ympa in pop på slutet av. Ofta dyker känslan upp av att man dels har att göra med en Las Vegasshow-entertainer och dels en sångerska från någon jazzklubb långt ifrån paradgatorna. Men liknelser som dessa är något jag helst vill undvika att använda mig av, för i bästa fall kan de låta långsökta, och i värsta fall kan de vara något som påverkar det första intrycket man får av en artist, till det sämre. (Hör ni mig recensionskår?)

Det bästa jag kan göra är nog att bara förmedla att jag tycker om henne, men lyssna själv och avgör vad du tycker. Hon finns på Spotify.

Vackert berättande #2: Primtalens ensamhet

Primtalens ensamhet av Paolo Giordano blev en av förra årets smärre snackisar i boksverige, efter att ha blivit försäljningssuccé i författarens hemland Italien. Jag förstår verkligen varför, men ska inte tjata om det – det har redan tjatats bra både här och där. Jag håller inte med de mer kritiska röster som har klagat på språket och gestaltningsförmågan (t.ex. Ola Larsmo i DN), själv blir jag alldeles för gripen av språket och berättelsen för att kunna vara kritisk. Faktum är att romanen gjorde mig mer sömnlös än något annat jag läst på senare år.

Men efter att ha följt berättelsen om de två utanförskapskamraterna Mattia och Alice, börjar jag fundera över romanens människosyn. Den känns deprimerande och pessimistisk. Bokens titel bygger ju på en jämförelse mellan primtal och människor. Primtal är speciella på så sätt att de bara kan delas med sig själva och ett (så länge man vill ha ett heltal som resultat), t.ex. 3 eller 9. Och om man räknar ett tag, upptäcker man dels att primtalen dyker upp alltmer sällan ju högre upp man kommer, dels att de dyker upp i par. Men dessa par, som kallas primtalstvillingar, skiljs alltid åt av ett jämnt tal - t.ex. 11 och 13, eller 17 och 19.

Mattia, som är ett matematiskt underbarn, slås av tanken att han och Alice är som primtalstvillingar: lika i sitt utanförskap, men trots det når de aldrig fram till varandra. Det verkar omöjligt för dem att tränga ut ur sin egen ensamhet.

Men kan människor verkligen vara som primtal, en gång för alla förutbestämda till vissa egenskaper och dömda till ensamhet? Och vem har i så fall bestämt det? Gud? Ödet? En sociogenetisk slump? Nää, jag kan inte förmå mig att hålla med, kan inte dela samma uppgivenhet. Jag vill tro att Mattia åtminstone teoretiskt sett kunde ha gripit de där ögonblicken av möjlighet när han kände dem glida förbi.

Som Bodil Zalesky på Salongen intressant nog har observerat, verkar det vara ett italienskt fenomen. Vår tids italienska romaner är i själva verket fulla av den här sortens isolerade människor, utan hopp om framtiden. Som elefanter som tagit sin sista långa promenad för att dö utan att någon ser på.

Vad är det som ger italienarna dessa föraningar om en civilisations undergång? Är det Berlusconi?

Vackert berättande #1: Bright Star

Alldeles för ofta verkar filmer ha fått för kort tid på sig att komma till. Kalla mig biostolsregissör (eller hur översätter man "baksätesförare" till filmsammanhang?), men jag tycker mig se spår av att manuset inte har vridits och vänts på tillräckligt många gånger, att man har haft för bråttom med klippningen för att orka tänka sig in i publikens perspektiv, att dialogskrivandet har reducerats till en punkt bland andra som snabbt ska tröskas igenom för att filmen ska bli klar och kunna säljas.

Därför känns det ovanligt men välgörande att få se filmer som verkligen är genomarbetade. Bioaktuella Bright Star verkar vara just en sådan film, kvalitativt och kärleksfullt filmhantverk från början till slut. För er som inte redan har koll på den, handlar den om den romantiske poeten John Keats (spelad av Ben Wishaw) eller närmare bestämt hans kärlekshistoria med Fanny Brawne (Abbie Cornish).

Berättandet är lågmält: ingen högljudd musik, inga färgsprakande bilder, inga rop på publikens uppmärksamhet. (Periodvis trängde faktiskt basen från filmen i grannsalongen in och tog över.) Regissören Jane Campion verkar ha bestämt sig för att undvika alla klyschor som anmäler sig när Himlastormande Kärlek ska skildras. Istället får vi genom obegripligt bra skådespeleri, i synnerhet från Abbie Cornish, en helt och hållet realistisk och begriplig skildring av en totalt-hängiven-och-allt-uppslukande-förälskelse. Så vackert att man nästan dör av att se det.

Romeo och Julia, släng er i väggen.