Once more, with feeling

iBuffy

2010-12-14T14:31:00.013+01:00

När jag härom dagen såg ett avsnitt av Buffy (säsong 3 om någon undrar) fick jag en uppenbarelse. Buffy är inspelad och utspelar sig i en tidsålder när internet och mobiltelefoner inte var lika frekvent använda som idag. När Buffy är ute på kvällarna och hänger på kyrkogårdar och slåss med vampyrer och demoner, har hon inte mer än sitt eget bildminne att gå efter när hon ska beskriva för Giles hur monstret såg ut. De får sedan med de andra scoobiesarna leta igenom en mängd gamla böcker innan de hittar något om monstret.

Eh, det var typ 2 m långt, var blått, hade tentakler och huggtänder...

Det jag började fundera över var då: tänk om Buffy hade haft en iPhone eller liknande? Hon hade lika snabbt som hon plockar fram en träpåle ur jackan, kunnat plocka fram sin iPhone och tagit ett kort på monstret. Hon skulle sedan kunnat skicka bilden till scoobiesarna som snabbt kunde leta upp monstret i en databas (självklart måste de digitalisera sitt blibliotek, duh) och hitta monstrets svagheter.

Tänk om jag hade en iPhone, eller iaf en mobiltelefon...

Därefter meddelar de Buffy om det snabbaste/bästa sättet att ha ihjäl monstret på. Buffy dödar monstret snabbare, världen blir ett bättre ställe.

I serietidningen Buffy, säsong 8, får vi se hur hon och de andra har anpassats till hur världen ser ut idag, hur vi ständigt överöses av olika medier och hur vi använder oss av dom. Hade jag haft en iPhone skulle jag definitivt haft Buffy på telefonen:

Nyss lyssnat #6: Hanggai

2010-11-03T22:35:00.002+01:00

Ibland låter jag inboxen vänta för länge på att bli läst, och ibland straffar det sig. Precis för sent fick jag reda på att jag missade Hanggais spelning ikväll på Planeta-festivalen. "Kinesisk country möter mongolisk strupsång" – what's not to like? Just countryn har jag i ärlighetens namn lite svårt att höra några spår av, snarare är det pop och små doser punk som blandas in. Och tydligen var det just ett punkband som bandledaren Ilchi hade innan han startade Hanggai. Samtidigt har de många lugnare, rymligare och mer episka stunder. Jag tror det här kan vara nästa Sigur Ròs, om västvärlden är redo.

Lyssna t.ex. på Togur Jin Mountain (Myspace)!

Jihoo, Patrick Wolf släpper nytt!

2010-11-01T23:28:00.002+01:00

En helt vanlig lite sketen och dimmig måndagkväll i början av den troligtvis mycket långa vintern har jag inte så höga förväntningar på tillvaron. Men ibland blir man överraskad - som nu när en av mina största musikaliska hjältar, Patrick Wolf, annonserar att han har ett nytt album på gång! Varken titel eller datum verkar vara bestämt, första "singeln" (eller vad det nu ska kallas nuförtiden) heter "Time of my life" och ska komma ut i början av december. Och här tillåter jag mig att citera mr Wolf själv:
"'Time Of My Life' is a song that I began writing at the end of a relationship in 2006 and then finished three years later during a temporary break up in my current relationship. The new album has a direct narrative about love and optimism surviving through adversity and recession. I wanted to celebrate the love and hope I have found in the last few years."
Låter ju bra det där. Även om han började sin karriär i mobbad skolpojke-genren, har han på senare år märkvärdigt nog blivit både lyckligare och bättre. En av mina all time-favoriter är hans mycket livsbejakande "Overture" från Magic Position - och blir det hälften så bra, blir jag lycklig.

Kim Wilson

2010-10-30T00:52:00.002+02:00

Kim Wilson och munspelet.

Inte trodde jag att jag kunde gilla blues. Eller jo, träskblues, Dylan och en del andra gamla saker brukar jag förstås fördra - men modern vuxenblues? Nej, hittills har mina erfarenheter av detta begränsat sig till 50-talister som dansar (med något främmande i blicken) till styltig känslolös musik, på jakt efter nån skön känsla de hade nån gång när det begav sig.

Ja, ni märker. Tur för mig och mina otäcka fördomar att en gammal kollega drog med mig till Nefertiti och spelningen med Kim Wilson Blues Allstars i torsdags. Där hände något som var på riktigt. Det var som att möta Adam (den första människan), ungefär. Något dionysiskt i mig öppnade sig, och plötsligt förstod jag hur den urkraft som all västerländsk musik kommer från känns. Här fanns den gränslösa, förironiska feeling som är själva blodet i nutidens musikaliska artärer. Munspelsmannen Kim Wilson, gitarristen Billy Flynn och de andra böjde strängar och munspel med precis rätt misstajming, prestigelöst och magiskt, och instrumenten blev till levande vilddjur i deras händer.

Bilderna säger inte så mycket om hur det lät. Och Blogger lät mig inte ens lägga upp en kass ljudinspelning från mobiltelefonen. Du skulle helt enkelt ha varit där själv.

Larry Taylor på bas, Billy Flynn på gitarr.

Tack till Ulf som drog med mig. Tack till Billy Flynn som entusiastiskt prackade på mig en mandolinbluesplatta efteråt.

Limbo

2010-09-15T12:11:00.003+02:00

En stunds stilla kontemplation, med plötslig död som sällskap.

Politiker läser dikt

2010-09-08T20:05:00.007+02:00

Det här var fint det. Partiledare och ministrar, en ur varje riksdagsparti, läser Gunnar Ekelöfs dikt En värld är varje människa i Kulturradion i P1. Och filosoferar och resonerar utifrån olika strofer i dikten. Inte har man hört Andreas Carlgren prata så här personligt om att bryta sig fri och våga stå för sin identitet förut. Inte visste man att Lars Ohly hade ett embryo till en roman, 13 sidor närmare bestämt, hemma i byrålådan. Och Mona Sahlin, som berättade att hon läst Ekelöfs dikt många gånger förut, pratade om hur hon använt sig av en viss strof i dikten för att hantera en stark sorg.

"Den här dikten är som ett blåmärke för mig. Blåmärken kan man ha inom sig, och det har jag - sorger. Och ett blåmärke måste man trycka på ibland, så att det gör ont."

Mycket fint att höra politikerna tala lite lugnt och personligt och filosoferande för en gångs skull.

Kanske filar Lars på sin roman?

Om vikten av nakna statsministrar

2010-09-08T14:05:00.001+02:00

Jan Kjaerstad i en norsk nationalprodukt.

Idag vid luchtid lanserade utmärkta Kunskapskanalen sin nya hemsida. Där hittade jag genast en programserie som sändes i våras, men som tyvärr gick mig förbi: Nordiska författare om samtiden.

Inte minst blir jag förstås exalterad av att se min norske favoritförfattare Jan Kjærstad få breda ut sig i rutan och under en halvtimme fundera över tillståndet i samtidens Norge. Mycket handlar om den norska oljan och nyrikedomen, tankar som känns igen från trilogin om Jonas Wegeland. Trevligt är också att vi får se honom sitta i sin Stressless-fåtölj ("en uppfinning värdig ett land av åskådare", se t.ex. Erövraren, s 89), och när programledaren och Kjærstad stöter på statsministern Jens Stoltenberg i Stortinget - för att strax därefter spekulera i vilken roll det kan spela för ett land om statsministrar klär av sig nakna och går upp på taket för att kontemplera (se Jeg er brødrene Walker, s. 384 ff).

De andra (i ärlighetens namn minst lika intressanta) författarna i serien är Carsten Jensen, Sofi Oksanen, Hallgrimur Helgason och Kerstin Ekman. Mycket sevärt!

oboe - oh boy!

2010-09-05T20:04:00.000+02:00

Ett av mina favorit-instrument är oboe. Kanske lite otippat, (mitt andra favorit-instrument är banjo, vilket väl inte är riktigt lika otippat, i rutig skjorta-tider som denna) men det är något som är sådär lite överjordiskt vackert med det där klarinett-liknande instrumentets ljud.

Jag har verkligen, verkligen för mig att jag läst någonstans att oboen symboliserar änglar när den förekommer i kyrklig musik. Nu kan jag absolut inte hitta detta någonstans, men jag tycker att vi kör på det ändå. Det passar ju så perfekt till ett av mina exempel på fantastiska oboe-ögonblick. Nämligen i ledmotivet till den tillika fantastiska hbo-miniserien Angels in America, från 2004.
Hbo-serier brukar ju ha påkostade, genomtänkta vinjetter till sina serier, och det här är verkligen inget undantag. Jag får rysningar varje gång jag ser och hör den här inledningen.

Thomas Newman som är kompositör har också skrivit ledmotivet till Six feet under, en av de bästa tv-serier som gjorts. Och dessutom en av de bästa tv-serie-inledningarna som gjorts, där oboen i högsta grad medverkar till den lite besynnerliga stämningen.

Jag anar att oboe är ett instrument som man antingen tycker låter väldigt vackert och tillför något stämningsfullt och liksom pastoralt till musiken, eller så tycker man att det blir för ostigt och smetigt. Nåväl, jag tillhör uppenbarligen den först nämnda skaran, och här är den kanske främsta anledningen - Van Morrissons album No Guru, No Method, No Teacher från 1986. Eller, som jag brukar säga - "Oboe-skivan". Jävligt mycket oboe, helt enkelt. Och det är så fint så man ryser.

Andra fina oboe-låtar: Wishful thinking med China Crisis, Nightswimming med REM, Ladytron med Roxy Music, Dandelion med Rolling Stones, As tears go by med Marianne Faithfull

Somewhere

2010-09-04T03:54:00.011+02:00

Once more, with feeling-favoriten Sofia Copplas nya film närmar sig sakta sitt premiärdatum. Och efter att ha läst /Films summering av åsikter från Venedigs filmfestival så verkar det som att man kan se fram emot ännu en filt av subtilt drama att krypa in under. Med ett soundtrack som ömt håller ens hand.

Nyss lyssnat #5: St Andreas

2010-08-22T00:43:00.003+02:00

Visst ser de trevliga ut? Nuförtiden har de dessutom ytterligare två troligtvis trevliga medlemmar: Niclas Sjöbeck och Simon Linter, men jag hittade inga bilder med dem... och någon kamera hade jag inte med mig på spelningen.

Igår kväll blev jag väldigt glad. Anledningen var att jag råkade hamna på en spelning med St Andreas, ett band som tills dess gått mig förbi. Själva spelningen var knappast särskilt bra - en sträng gick av, publiken var tunnsådd - men musiken var utmärkt. Mycket välskrivna svenska texter, läskande retroinslag och två symbiotiska sångröster fick mig att längta sjukt mycket efter ett skivsläpp. För att inte tala om melodierna, som var bättre än det mesta som kommer ur det här landet nuförtiden, åtminstone i relation till anspråkslösheten i bandets uppenbarelse.

Lyssna kan man förstås göra på bandets myspace-sida, men dessvärre saknar versionerna där en hel del energi jämfört med spelningen, och sången är klart mycket surare (vilket ju känns lite schablonartat nuförtiden). Och "Far och mor" som avslutade spelningen och nog var bäst av deras sju låtar saknas. Klart hörvärt ändå, dock.

The Walking Dead

2010-08-19T22:45:00.004+02:00

Zombies. Undrar om jag någonsin kommer att tröttna på zombies. När jag tror att jag till slut nått den punkten så dyker det alltid upp något nytt som återställer min entusiasm för dess odöda sällskap.

I den tecknade serien The Walking Dead är det inte zombiesarna som har huvudrollen. De är bara verktyget som, när de används rätt, sätter huvudkaraktärerna (de levande) i en situation där stort drama uppstår. En studie i mänskligt beteende under olidlig mental och fysisk stress. Man får följa en grupp människors kamp för överlevnad, en kamp som inte bara består av möten med zombies och andra överlevande, med varierande intentioner. Minst lika viktigt, om inte viktigare, är kampen för kontroll inom gruppen, och kampen för kontroll som de enskilda individernas för mot sitt eget alltmer söndriga psyke.

The Walking Dead kan vara det mest spännande jag läst bland serier, och då har jag hittills bara läst de två första albumen. Konstant oroad för när nästa zombieattack kommer ske, om det tillslut kommer brista för någon i gruppen, med våldsamma konsekvenser inom gruppen som följd, vänder jag blad försiktigt.

För den som inte är sugen på att läsa en tecknad serie som älskas av Joss Whedon(!), så kan jag i alla fall tipsa om att den kommer som tv-serie på AMC i oktober. Att man använt sig av The Sun Ain't Gonna Shine (Anymore) i slutet av trailern får mig att tro på stordåd.

Tyvärr så verkade det inte finnas nåt klipp av bättre kvalité när detta skrevs.*

*(Edit) Nu finns det här.

Nyss lyssnat #4: Andy Bey

2010-05-05T09:59:00.009+02:00

Ibland är det skönt när någon annan gör jobbet åt en, som när man hittar en ny favoritröst genom att lyssna på en samling som någon lagt ned tid och kraft på att sätta ihop.

Andy Bey var 13 år när han spelade in sin första soloskiva 1952 men så långt tillbaka finns inte material med honom på Spotify. Det som finns är en skiva från 1970 (Experience And Judgment), två skivor med den grupp han hade med sina systrar Salome och Geraldine (Andy Bey & The Bey Sisters och 'Round Midnight) och kanske främst, tre skivor inspelade under 00-talet (Tuesdays In Chinatown, American Song och liveskivan Ain't Necessarily So).

De tre skivorna som släpptes under 00-talet har fått mig att i Andy Bey höra en kombination av senare års livejazziga Terry Callier med Antony från Antony & the Johnsons känsliga vibrato. Och det är en för örat mycket angenäm kombination.

Ett annat fynd jag gjorde genom den där samlingen är Lorez Alexandria, definitivt också värt en lyssning.

En kort kommentar om slutet i Tim Burtons Alice

2010-04-25T20:45:00.006+02:00

I slutet av Alice i Underlandet ser vi hur Alice väljer att göra en egen karriär istället för att gifta sig med en man som det är tydligt att endast en mor kan älska, nämligen Hamish.

Bra för Alice. Men jag önskar att man tänkt ett steg längre - och gjort Alice val mer komplicerat för den publik som jag antar filmskaparna riktar sitt budskap om självständighet till. För tänk om Hamish hade varit trevlig. Och tänk om han till och med sett lite bättre ut än en generiskt lagom ful britt, det vill säga en som inte är för ful för att vara med i en amerikansk film. Då kanske hennes val inte skulle känts lika självklart för delar av publiken, och då skulle hennes val också fått mer tyngd.

Men man ska ju vara tacksam för det man får och inte be om fil när man får mjölk.

Grädde på Fireflymoset!

2010-04-20T23:34:00.000+02:00

Hurra! I senaste numret av Buffy-tidningen får man veta spännande saker. Det är på gång två nya seriealbum på Serenity-/Fireflytemat. I det ena ska vi få veta mer om kapten Wash, i det andra ska vi äntligen få lite fler svar på alla gåtor kring Shepherd Book. Som Gert Fylking skulle ha sagt: äntligen!

Vad jag lärde mig av varulvar om mig

2010-04-15T19:05:00.011+02:00

När jag började läsa böcker ur den så kallade urban fantasy-genren var det något hos mig som förändrades, speciellt när böckerna handlade om varulvar och hamnskiftare (vilket är det svenska ordet för människor som kan förvandlas till ett djur av något slag).

En mycket bra bok med mycket fult omslag, skriven av Carrie Vaughn.

I de flesta böckerna om de som förvandlas till varulvar finns vargen ständigt närvarande även i det vanliga mänskliga tillståndet. De har annorlunda instinkter, är snabbare och har allmänt starkare sinnen.

En annan bra bok med kanske inte lika fult omslag, av Patricia Briggs.

De är också mycket mer medvetna om sina kroppsspråk. Att möta blicken länge med en varulv ses som en utmaning, en "talking to me?" Man rör sig annorlunda runt varandra, har mer fyskisk beröring på ett ganska neutralt sätt. Det handlar om skydd, bekräftelse och tröst, det man får som medlem i en flock. Men det är också något med hela kroppshållningen. Är man en varulv med en hög position i flocken utstrålar man kraft och har en stolt hållning. Ju längre ner man kommer i flocken desto mer hukar man och slår ner blicken för att inte utmana. Detta fascinerar mig och är något jag har börjat tänka på i mötet med andra människor omkring mig.

Fjärde boken i Sookie-serien av allas vår Charlaine Harris.

Jag tror att jag har varit ganska långt ner i flocken under längre tider i mitt liv. Detta har ändrats mer och mer. Jag skulle inte vilja påstå att jag är någon flockledare, men min position är i alla fall ganska hög. Detta tänker jag på när jag rör mig bland människor; jag går med blicken riktad framåt istället för ner i marken, och jag reser på mig när hållningen tidigare har varit lite nersjunken. Tro inte att det handlar om att se ner på andra människor. Det handlar om att se och erkänna sitt egna värde. Man kan alltså säga att jag på ett meta-plan också har skiftat hamn.

Finns det hopp för Babel?

2010-04-08T22:32:00.002+02:00

SVT:s litteraturprogram Babel har länge varit väldigt sevärt: en unik plats för ohämmat litteraturintresse där man inte skämdes för att prata även om det smala och svårlästa. Ända tills det i januari förlängdes till en timme.

Ska det här föreställa en höjdpunkt?

Plötsligt verkade redaktionen rädd att inte vara tillräckligt breda (jfr biblioteken och den allmänna utspädningen som jag oroades över förra inlägget). Författarna får bara vara med om de är riktigt kända (Jan Guilliou, Henning Mankell), eller känner någon som är riktigt känd (Eva Gabrielsson som levde med Stieg Larsson). Ska det handla om poesi blir det om Fredrik Lindström. När Sara Stridsberg och Daniel Sjölin i förra programmet i ett för övrigt ovanligt substantiellt inslag blev flummiga och svåra, klipptes det bort och förpassades till webben. Och i kvällens program var kopplingen till litteratur långsökt, när kungahuset debatterades (typ att det ju skrivs böcker om kungahuset...). Det blev lite roligare, men inte ett dugg mer skönlitterärt, när Andres Lokko kom in i studion. Eftersom jag uppfattade Daniel Sjölins "Världens sista roman" som en generationsroman för den ironiska generationen (är jag ensam om den långsökta läsningen?), var det en smula fascinerande att se dem prata tillsammans, nästan helt ironilöst och väldigt folkbildningsmässigt.

Jag längtar tillbaka till när man vågade visa genomarbetade inslag som inte var det minsta tillrättalagda, där Sjölin fick tid att ge sitt geni plats. Som det fantastiska inslaget om Georges Perec - utan E.

Men blir det inte bättre än såhär? Jag har skruvat ängsligt på mig i min förväntansfulla tv-soffa, och undrat. Var är alla internationella författare? Alla intressanta boktips? All nördig litterär debatt?

Kanske finns det hopp. Nästa veckas huvudgäst är Karl-Ove Knausgård, författaren till den omdebatterade Min kamp 1-4. Hoppas att det får handla mer om hans litteratur än om hans kändisskap.

Bibliotek - till latteraturens försvar

2010-04-04T19:12:00.002+02:00

Framtidens stadsbibliotek i Göteborg - en plats för litteratur? Bild: Erséus Arkitekter.

Påskhelgen är för många synonymt med läsning av deckare, rysare och annat ruskigt. För mig räcker det att läsa Svenska Dagbladet. I två artiklar berättas det om hur enfalden i boksverige breder ut sig. Dels hur försäljningen av översatt litteratur har halverats sedan början av 2000-talet, dels hur biblioteken prioriterar bort sin bredd i ivern att locka många besökare.

När bokhandlarna antingen har gått under eller förvandlats till något som påminner om bokavdelningen på Ica Maxi, har jag alltmer känt att biblioteken är de enda platserna som finns kvar för oss som faktiskt är intresserade av böcker. Därför har jag höga förhoppningar inför tillbyggnaden av Göteborgs Stadsbibliotek. Och därför blir jag rädd när jag läser SVD:s analys av folkbibliotekens tillstånd:

[…] biblioteken går i Akademibokhandelns spår, med färre boktitlar och satsningar på tio-i-topplistor på bekostnad av mångfald och smalare litteratur.

Stadsbiblioteket i Göteborg håller sig till kärnverksamheten...

Att biblioteken genomgår en sorts postsocialistisk identitetskris är ganska välkänt. Ofta landar man i ett tänkande som påminner om alliansens kulturpolitik. I jakten på fler besökare (antalet besök är oftast det som styr hur mycket pengar biblioteket får) glömmer man bort sitt demokratiska uppdrag och satsar på att locka de breda massorna med topplistor, T-banebibliotek, latteservering och synlighet i de sociala medierna. En sorts Seven eleven-bibliotek med hög tillgänglighet och fräscht tilltal. Inte dåligt i sig, men oftast blir det på bekostnad av bredden och djupet. Samtidigt visar undersökningar att det besökarna i första hand vill ha på biblioteken är skönlitteratur och tysta läsplatser. Det är som om man inte vågar lita på att det finns människor som är intresserade av att läsa böcker. Eller som om bildning vore lite fult, lite snobbigt.

När jag går till biblioteket vill jag ha det som inte längre finns i bokhandlarna: smala titlar, lyrik, läsvärda nyheter, gamla och halvgamla böcker, inspiration, lästips och nånstans där man inte blir skjuten för att man sitter stilla, länge, och ser provocerande intellektuell ut utan att köpa något.

Orestien

2010-03-21T13:44:00.001+01:00

Ända sedan jag var gymnasist, hade teater som tillvalsämne och satt vaken för att se en sex timmar lång tv-uppsättning av Personkrets 3:1, har jag varit fascinerad av Lars Noréns dramatik. Just fascinerad är nog rätt ord - jag tyckte inte att det var så bra i traditionell mening, utan blev snarare perplex inför själva upplevelsen att se något så tröstlöst, smutsigt, uttröttande och nednötande. Göran Ragnerstam och Shanti Roney ville aldrig sluta spotta på varandra.

Ändå har teatergudarna och tillfälligheterna inte velat att jag skulle få se Lars Norén live förrän nu, när han regisserar den grekiska trilogin Orestien på Folkteatern i Göteborg. Det var på tiden, kan jag tycka.

Lars: om han bara kunde komma ifrån "manligt geni"-stämpeln, skulle han bli lättare att uppskatta som regissör.

Orestien handlar om hur kung Agamemnon kommer hem efter trojanska kriget. Allt är en lång rad av hämnd och mothämnd: För att rädda sin strandsatta armé offrade Agamemnon sin dotter Ifigenia. När han kommer hem mördas han av sin hustru Klytaimestra och Agamemnons kusin Aigisthos, som vill hämnas sin fars död (Aigisthos pappa mördades av Agamemnons pappa). I trilogins andra del hämnas kungaparets son Orestes genom att döda Aigisthos och sin mamma Klytaimestra. Tredje och sista delen består av en rättegång där det ska avgöras om Orestes gjort rätt eller fel.

Hämnden ruvar under likplasten. Foto: Patrik Gunnar Helin.

Med viss besvikelse konstaterar jag att Norén-känslan (svärtan, det psykologiska djupborrandet) bara sitter där fläckvis. Det mesta i den här uppsättningen förekommer faktiskt fläckvis: modernisering, trohet mot originalet, allvar, skämtande publikfrieri, imponerande skådespelarinsatser och utantillinlärd diktion med skolpjäskänsla.

Till att börja med är själva texten hopplöst svårjobbad. Dels är det Aischylos' eget fel. Det är exempelvis svårt att få kung Agamemnons dödsrop att funka: "Man slog mig! Åh! Jag fick ett dödligt hugg! […] Man slog mig än en gång! Jag dör!" Eh, ja. Och dels är Emil Zilliacus översättning från 30-talet ganska tungrodd. Det funkar bäst i de stunder när skådespelarna jobbar hårdast - Sanna Hultman som ser ut att göra alldeles slut på sig själv, blåser liv och smärta i repliker som "O fader, även jag ber om en gunst: fräls mig och giv mig hämnd på Aigisthos!" Även Niklas Hjulström (Aigisthos) och Kim Lantz (väktaren) har tillräckligt med pondus, initiativ och energi för att texten ska bli begriplig och rentav vacker. Resten av ensemblen verkar inte riktigt våga ta texten i sitt våld, utan läser mest upp något sirligt, utantillinlärt. Och då går det inte fram, utan faller platt ner i likplasten som ligger och prasslar på golvet. Bitvis sitter jag och är arg på vissa skådespelares lama insatser. Texten är gränslöst melodramatisk, och det kräver ett melodramatiskt spel. Vågar man inte, faller allting platt till marken.

Bästa scenen? Elektra (Sanna Hultman) på Agamemnons gravhög. Foto: Patrik Gunnar Helin.

Lite har Norén moderniserat, inte minst scenografiskt. Likplast, konstsnö, kadaver och Norénmasker på hämndgudinnorna - det mesta funkar, men de sistnämnda blir lite oavsiktligt komiska och trollika. När det gäller handlingen har han skrivit in Elektra till att ha lika stor del i mordet som Orestes. Hon är närvarande genom hela pjäsen, och hennes utveckling blir den mest intressanta. Hon finns där som en motvikt när de andra på klassiskt grekiskt vis sätter alla män i centrum och klandrar alla kvinnor, eller när de konstaterar att Orestes brott inte är så farligt eftersom kvinnan ju blott är en behållare för mannens säd; tänker man så är det ju inte så farligt att döda sin mamma. Där originalets manus sätter demokratin som hämndtänkandets civiliserade lösning, uppfattar jag det som att Norén ger röst åt dem som hamnar vid sidan av i sådana konflikter.

Så - lite frustrerad, lite besviken, lite omtumlad och lite gripen - ångrar jag ändå inte att jag såg mitt livs första Norénpjäs.

Alla talar om Andres

2010-03-18T20:40:00.015+01:00

Andres Lokko släppte i dagarna sina samlade verk i två mastodont-böcker, en kallad Andres och en kallad Lokko. Och med anledning av detta har det varit mycket snack och diskussion om denne popkritiker den senaste tiden .

Jag kommer att tänka på när jag var cirka tretton år. Jag och min bästis Johanna var indiepoppare, ville vara lite alternativa, läste musikmagasinet POP, och gick till stadsbiblioteket och lånade hem hela årgångar av tidningen Slitz, som innan den blev äcklig mansgris-tidning ju faktiskt var en tidning som skrev mest om pop-musik. Där läste vi intervjuer med britpop-banden och kollade in modereportage där vårt favoritband Brainpool poserade i t-shirts med den där mod-loggan på.

Vi tänkte att mod var typ samma sak som indie. Vad visste väl vi.

Så skulle vi göra ett skolarbete, vi bestämde oss för att skriva om olika stilar. Kommer inte riktigt ihåg vilka olika stilar vi valde, men en av dem var i alla fall mods/indie-kids. Alltså en kombinerad stil, vi trodde ju att det var ungefär samma sak. Vilket den käre Andres Lokko inte var sen att påpeka konstigheten i när han svarade på det brev som jag skickade till honom, i egenskap av expert på området. Jag menar, give us a break, Andres, vi var tretton bast, inte behövde du väl slänga i ansiktet på oss hur "märkligt" det var att vi buntat ihop indiekids och mods.

Jag kommer ihåg den delade känslan jag fick när jag läste hans brevsvar, både lite förnärmad, det var ju pinsamt att vi inte fattat grejen, men också att det ändå var rätt coolt att få ett handskrivet brev av Andres Lokko, till råga på allt i ett stort kuvert med POP-loggan på.

Ja, det är det jag tänker på, när jag tänker på Andres Lokko.

Tröstad av ett tigerhjärta

2010-03-05T23:21:00.004+01:00

Man blir vemodig av konstnärer som dör för tidigt. Och man blir sorgsen av poeter som under ett helt liv skrivit så lite att det får plats mellan två mycket närbelägna pärmar. Margareta Renberg (1945-2005; som jag skrev om för ett tag sedan) stämmer in på båda dessa beskrivningar - men än så länge känner jag mest glädje och tröst över att ha fått upptäcka hennes lilla diktskatt.

Nu har jag hunnit leva och umgås ett tag med samlingsvolymen Tröst för ett tigerhjärta, där Gunnar Harding samlat En tatuerad dams bekännelser från 1974, den nästan färdigställda andra diktsamling som gett titel åt samlingsvolymen, samt ett par ytterligare dikter. Det var allt det blev - 73 dikter som ryms på knappt hundra sidor.

Men vid en närmare anblick är detta ett ovanligt stort författarskap, och på tok alldeles för lite omtalat. Tomas Tranströmer brukar ibland nämnas som en av våra skickligaste svenska poeter när det gäller att hitta träffande bilder som genom allmänmänskliga undermedvetna kanaler når fram till våra känslors epicentrum. Jag håller med om det, men tycker att Margareta Renberg gör det ännu bättre. Inte så konstigt kanske - Tranströmer är förvisso psykolog, men Renberg var surrealistisk målare.

Det går inte att nåla fast ett tema, eller en genomgående röst. Här skämtas och talas om inre mörker om vartannat, som om allt måste komma ut på en gång och med en brännande intensitet och styrka som känns rent modernistisk. Här finns befriande många jag, många röster och många dimensioner av samma jag som lagras utanpå varandra i någon sorts existentiell symfoni. Och i många av jagen känner jag igen mig själv. Som i "Hemifrån", en knivskarp skildring av att flytta hemifrån för första gången:

Din gam har kommit tillbaka
med kött i näbben.
Din duva med gröna blad.
Vattnet sjunker och du
packar dina väskor.
Tidigt i morgon
ligger en handske
tom som besviken
moderlighet,
stor som en kropp och svart
i det frostvita gräset.
Otacksamma dotter
sparka inte på den!
Ta en omväg då du går
bort från vårt hus!

Den nyutgivna delen, "Tröst för ett tigerhjärta", är glädjande nog minst lika bra som de tidigare utgivna dikterna. Bilderna minst lika välfunna, allvaret minst lika stort, men möjligen med en större tyngd. Skämtandet är mindre frekvent, eller befinner sig åtminstone en höftbredd närmare döden.

Även om pappersvarianten förstås är finast, är det en fin kulturgärning att Tröst för ett tigerhjärta finns tillgänglig på e-bok via en massa bibliotek också.

Animerad medeltid

2010-03-01T21:50:00.000+01:00

The Secret of Kells är en irländsk animerad långfilm som i år är nominerad för en Oscar i kategorin bästa animerade långfilm. Filmen är en fiktiv redogörelse för uppkomsten av den medeltida religiösa boken Book of Kells, vars illustrationer den också tagit sin estetiska inspiration ifrån. Detta gör att The Secret of Kells, dels estetiskt skiljer sig från andra kontemporära animerade filmer, dels är bländande vacker i sin tydliga enkelhet. Ny teknik använd för att göra äldre bildkonst levande.

Det lyser igenom i resultatet att filmskaparna hade en tydlig idé av vad de ville åstadkomma och att de också följde den hela vägen. Till detta bidrar även den magiska musiken som är komponerad av Bruno Coulais, som även gjorde musiken till Coraline (också nominerad).

The Secret of Kells är en hyllning till mediet animerad film.

Nyss lyssnat #3: Mama Rosin

2010-02-23T16:25:00.003+01:00

Ett cajun-band från Schweiz, kan det vara något? Hemlighetsfulla är de tydligen också. Kanske är det för att lura folk att tro att de är från Louisiana, vilket känns onödigt för Mama Rosin har något som de flesta cajun-band från Louisiana ändå saknar, influenser från the Velvet Underground. En egenskap som jag ofta har svårt att värja mig för.

Det finns ju något speciellt med the Velvet Underground som är väldigt svårt att förklara. För trots att deras myt känns så oerhört konstruerad, om inte i dåtid så definitivt i nutid, så betraktar jag dem oftast ändå med stora ocyniska ögon. Kanske är det för att deras myt är ett så kompetent populärkulturellt bygge att jag helt enkelt måste kapitulera för dess briljans. Inte ens tillgången till obegränsat kapital och den främsta kloningstekniken skulle kunna ge ett band ett lika vattentätt alibi som deras.

En tanke jag fick var att det skulle vara intressant att se (och höra) en version av tv-serien True Blood där all musik var hämtad från Mama Rosins skivor. Vilken stämning skulle då kunna infinna sig? Följande klipp är inte främst vald för att belysa detta för den är till en av deras käckare låtar, men jag gjorde en avvägning och körde istället på ett klipp som tillät mig att göra en lustig bob hund-parafras.

Istället för dragspel: Thighmaster

En annan tanke jag hade och som jag kan dela med mig av är att de även påminner mig om finska 22-Pistepirkko. Men denna tanke fick mig även att göra den osmakliga sammansättningen av orden blues och brygd så jag vet inte hur mycket värde man ska addera till den. Bluesbrygd som beskrivning av musik, fy fan.

Brottsplats: Kållered

2010-02-13T16:57:00.001+01:00

När jag kommer ut från den 90 minuter korta föreställningen "Förvaret" på Göteborgs Stadsteater är jag tagen, drabbad. Okej att det var fiktion, men knappt en och en halv mil söderut från Nya Studions scengolv finns faktiskt förvaret på riktigt. En liten bit av helvetet, om man får tro pjäsen. Där låses papperslösa asylsökande in i väntan på utredning, beslut och avvisning, utan att de nödvändigtvis har begått något brott. Även barn låser man in ibland.

Benjamin Moliner, Youssef Salama Zaki och Mattias Nordkvist. (Foto: Ola Kjelbye)

Sällan känns krocken mellan abstrakta politiska överväganden och verkliga individer av kött, blod och drömmar så hård och förödande som här. De internerade på det fiktiva förvaret - Aleksej, Karim, Sarah - tar sig en efter en in i mitt hjärta under pjäsens gång. Jag känner så väl igen det från mitt jobb som lärare i svenska för invandrare: någon som först bara är ett personnummer och en nationalitet på en blankett får en röst, ett ansikte, börjar berätta en historia, och ett liv med bottenlösa avgrunder öppnar sig.

På så vis blir ett av pjäsens starkaste ögonblick när Aleksej (Sergej Merkusjev) med blodig inlevelse berättar sitt livs historia på ryska. 20 (?) minuters monolog, obegriplig för svenska öron, men med ett allvar som gör att man förstår, och förvandlas från en ganska osympatisk, tvivelaktig skämtare till en sårbar och tillintetgjord person som väntar på att hans sista hopp ska tas ifrån honom. Där någonstans upphävs gränsen mellan mig och honom - det blir omöjligt att se varför vi skulle höra till olika kategorier.

Ja, man får värja sig för att inte känna omtankte, eller rentav människokärlek. Som två mentala motpoler står "fångvaktarna" Thomas (utmärkt gestaltad av Mattias Nordkvist) och Malin (lika utmärkt spelad av Victoria Olmarker). Malin ser människorna i förvaret så till den grad att hon har förälskat sig i en av dem (Karim). Thomas upprätthåller gränserna och verkar se sig som en renhållningsarbetare, som håller var sak på sin plats och helst glömmer bort att det är människor han arbetar med. Pjäsen tar tydlig ställning mot Sveriges nuvarande asylpolitik, och jag kan känna mig lite skeptisk till att Thomas argument mest blir fåniga omformuleringar av Sverigedemokraternas partiprogram. Verkligheten är svårare och förtjänar att tas på mer allvar än så.

Victoria Olmarker och Youssef Salama Zaki. (Foto: Ola Kjelbye)

Men i slutändan är det här ännu en stor göteborgsk samtidsteater. Det tar ett par timmar innan jag kan bli analytisk. Men även då är jag positiv. En och annan recensent har klagat på att föreställningen drunknar i text, men jag tycker om den Mutturi-Anyuriska mixen av förvaltningsprosa, ironiskt använd blattesvenska, språkmaterialism och modersmålsmix. Och tempot med vilket språket spottas ut förstärker känslan av desperation och klaustrofobi. Men bättre än språket är skådespelarnas arbetsinsatser: riktigt jävla bra, helt enkelt. Så om du inte redan gjort det, ta chansen och kolla in någon av de sista föreställningarna - sista speldatum är 25 februari.

Whedonesque musikal-tv!

2010-02-08T21:50:00.005+01:00

På tal om Glee, jag höll ju nästan på att glömma att skriva om den mycket pikanta detaljen att allas vår favorit Joss Whedon, skapare av bland annat Buffy the vampire slayer och Firefly, ska regissera ett avsnitt i kommande säsong! Musikal-serie är ju faktiskt en genre som Joss har provat på förut, inte minst i Buffy-avsnittet som den här bloggen är döpt efter, men också i den skruvade web-musikal-serien Dr. Horrible's Sing-Along Blog.
Förvisso är väl möjligheterna att sätta sin egen prägel något begränsade när man kommer in och gäst-regisserar ett enda avsnitt av en serie, men ändå. Pepp!

Joss och några sköna monster.
Så mycket av den varan blir det nog inte i Glee dock.

Let's dance

2010-02-02T22:45:00.009+01:00

Förra veckan fick musikal-high school-serien Glee en Golden Globe för bästa tv-serie i komedi-eller musikalgenren. Och hur många musikalserier har vi sett genom tiderna egentligen?
De borde helt klart vara fler, för det här med sång och dans är ju så härligt.

Jag har alltid gillat dansfilmer. Har sett Girls just want to have fun (där en ung skoluniformsklädd Sarah Jessica Parker blir kompis med coola Helen Hunt och revolterar mot sin far genom att ställa upp i en danstävling) orimligt många gånger. Och Billy Elliott, en av mina favoritfilmer, jag blir känslosam bara jag tänker på den. Scenen där Billy dansar sin arg-dans till The Jams A town called Malice kvalar lätt in på min lista över favorit-filmscener.

Det är nåt med dansfilmer alltså. De framkallar stora känslor hos mig. Och samma effekt framkallas ofta av lagom töntiga sångnummer. Det är nog det som är grejen, att det är så o-coolt, självutlämnande, och storslaget.

Så det är kanske inte så konstigt att jag fastnat för Glee, som går på tv4 just nu. Det är alltså en skruvad musikalserie i highschool-miljö, om "the Glee club", en slags sång och dans-grupp, på en high school i USA. Medlemmarna är självklart nördarna på skolan, och är något slags motpol till cheerleaderserna och jocksen (ok, svårt med pluralformerna där...). Serien är lite ojämn, men har sina grymma höjdpunkter. Det började ju riktigt bra, när den sista scenen i första avsnittet var den här fina, lagom töntiga, versionen av Journey's fina Don't stop believing. Körledaren Will har haft problem med att få ihop Glee-klubbens repetitioner, men när han är på väg hem från skolan hör han ljud från aulan....

Det känns oundvikligt att frasen "frigörande dans" poppar upp i min skalle nu när jag skriver om detta, vilket kanske framkallar lite rysningar. Men det är ju ändå det det handlar om när Billy Elliott är så jävla frustrerad att han måste steppa ut sin ilska. Och det är precis det det handlar om när Glee-medlemmen Kurt får hela laget i amerikansk fotboll att lära sig dansa, för kunna släppa loss mer och bli mer samspelta. Dessutom en skön spark i arslet på den klyschigt amerikanskt manliga jock-identiteten.

(För att gå vidare på temat "dansa loss sin frustration" så kan man också kolla på den här klassiska scenen med Kevin Bacon från Footloose. Tänk om man hade en övergiven lagerlokal där man kunde dansa och slänga sig i kedjor varje gång man var frustrerad. Dock något mer manierat än Billy Elliott-varianten. Något som kanske förstärks när man ser Flight of the conchords version av det hela...)

Hark! En serieblogg

2010-01-26T21:33:00.006+01:00

Jag skulle vilja tipsa om en väldigt bra serieblogg vid namn Hark! A vagrant. Serierna tecknas av en kvinna vid namn Kate Beaton som bor i Kanada. De är snyggt tecknade i svartvitt och handlar ofta om historia och i synnerhet kända personer i historien. De kan också handla om tonåringar, sjöjungfrur, David Bowie, julen, katter och andra viktiga och oviktiga personer/händelser i livet. Men roligast är ändå de historiska serierna som ofta har en mycket komiskt träffsäkerhet. Den första jag läste är nog fortfarande min favorit:

Stackars Anne...eller?

Beaton brukar ha en intressant feministisk ton i sina serier, som gör att de inte bara är komiska utan också har ett djupare innehåll. Glöm inte att kolla in shopen som finns på sidan. Vem vill inte ha en t-shirt med excited victorians eller Curies in love?

Buffy blir film - igen?

2010-01-19T21:55:00.000+01:00

Att vi som skriver på OMWF har Buffy the Vampire Slayer som en av våra favorit-tv-serier har väl de mest inbitna Buffyfansen redan förstått av vår bloggs namn. (Ja, bara för att belöna er ännu mer, väntar vi lite till med förklaringen för de mindre nernördade...)

Därför är det förstås extra intressant att höra att Joss Whedons mästerverk ska bli långfilm. Enligt IMDB ska den komma till bioduken 2012. Bara att hoppas att det blir gjort med finess, allra helst av Whedon själv, då...

Bara inte storkapitalet kommer och tar henne...

I väntan på mer information (någon som vet något?) grottar vi ner oss och kollar på den förra långfilmen om Buffy (den från 1992, med en mycket, mycket liten budget och helt andra skådespelare - bland annat Luke Perry!) - inte för att den är bra, men för att det så härligt...

Ett nördigt försvarstal

2010-01-17T16:01:00.007+01:00

När vardagen är grå och gruset från de snöslaskiga gatorna fastnar i skosulorna, är det skönt att komma hem till sina favoritintressen. När man har knutar av snåriga känslor att tampas med och när oron gnager, då finns det en kär vän man alltid kan vända sig till. Jag talar om den inre nörden. Nörden, som man förr kanske skämdes lite för, är alltid snäll mot dig. Den vill dig väl, är ständigt nyfiken och famför allt: den ger dig så mycket kärlek. Det enda den kräver tillbaka är att få ta plats. Så länge den får det är det en underbar symbios.

En bild som gör min inre nörd glad

Jag lärde känna min inre nörd tidigt, men det var först för några år sedan jag verkligen anammade den, och stod för den. Kanske har det med självförtroendet att göra. Man skäms lite för sina nördiga intressen och kunskaper. Men jag insåg att jag i och med ignorerandet av min inre nörd, kvävde en liten del av mig. Tragiskt men sant.

Vissa nördiga kunskaper ger mer status än andra, och gör att man skäms lite för sina egna nörderier. Men gör inte det! Det betyder inte att just din eller min inre nörd är värd mindre. Allas inre nördar är värda kärlek och omtanke. De berikar våra liv och gör att vi kan se den ibland så krassa verkligheten ur andra perspektiv.

Död eller dead, det är frågan

2010-01-17T12:59:00.011+01:00

Tisdagens Nya Vågen, det eminenta kultur-diskussionsprogrammet i P1, bjöd på en intressant diskussion om översättning av litteratur. Tydligen blir upplagorna för översatt engelsk litteratur allt mindre, och allt färre anglosaxiska författare ges ut på svenska, eftersom det är så många läsare numera som väljer att läsa på originalspråk.

Det som var så intressant med programmet var att jag verkligen började fundera på det här med att läsa böcker på originalspråk. Alltså, är det verkligen så värt det, alla gånger? Förläggaren Svante Weyler sa i programmet att "det finns en nationell självöverskattning när det gäller engelskakunskaper i Sverige", och att om man som svensk läser en kvalificerad (vad nu det är..) roman på engelska så missar man precis det som är bra, för att det är i de språkliga nyanserna kvalitén ligger. Det kanske är att hårdra det lite, man kan ju inte utgå ifrån att alla som läser engelska romaner på originalspråk har exakt samma nivå på sina språkkunskaper. Dessutom kan ju en anledning vara att man vill förkovra sig i engelska, just för att lära sig mer. Men Weylers lite väl hårdragna citat, och den övriga diskussionen, fick mig ändå att fundera.
Även om man har goda kunskaper i språket, så är det ju ett faktum att man missar en hel del av läsförståelsen, med just nyanser och dylikt, när man läser på engelska.

Efter att ha lyssnat på Nya Vågen studerade jag min att läsa-bokhylla i sovrummet, där jag har mina böcker som står på tur att bli lästa. Och såg att 6 av 14 böcker är på engelska (en är faktiskt på spanska, men där är anledningen rätt och slätt att öva språkkunskaperna). En av dem, Siri Hustvedts What I loved, är halvläst, och anledningen till att jag ännu inte läst färdigt den är till stor del att den är oöversatt, och att det kändes som jag missade för mycket när jag läste. Två av böckerna är sci fi-böcker, den ena, Foreigner av C.J. Cherryh, har jag börjat läsa, men lagt ner för tillfället, då jag uppehölls allt för mycket vid att försöka förstå ord som vector, miner-pilot, pusher-craft och station-dweller. När jag studerade min hylla kände jag mig plötsligt skeptiskt inställd till mina egna motiv att läsa på engelska, och plockade upp en bok på svenska istället, eftersom jag var sugen på en läsupplevelse där jag verkligen förstår alla ord...

Därmed inte sagt att det aldrig finns någon vits med att läsa på originalspråk, det gör det ju såklart.

Och några exempel på böcker som jag tycker det finns stor anledning att läsa på just engelska är böcker som Twilight-serien av Stephenie Meyer, och Southern Vampire Mysteries-serien av Charlaine Harris. Det är böcker med ett ganska enkelt språk, där handlingen är tydlig och drivs framåt av händelser. Jag misstänker dessutom att de skulle kännas ostigare om jag läste dem på svenska, vilket såklart är ett oerhört fånigt sätt att gömma sig bakom skämskudden på (eftersom jag ju verkligen gillar de här böckerna, särskilt Southern Vampire Mysteries). En ytterligare anledning när det gäller Southern Vampire Mysteries-böckerna är att de svenska utgåvor som finns av de två första böckerna i serien verkar vara katastrofalt dåligt översatta.

Jag misstänker att den här typen av litteratur, ofta med sci fi och fantasy-inslag, inte direkt är något som förlagen prioriterar att göra engagerade översättningar av. Och det är ju just då man faktiskt måste läsa på originalspråk!

Helgens lyssna- och lästips: Tröst för ett tigerhjärta

2010-01-15T23:51:00.004+01:00

Ända sedan jag hörde ett alldeles fantastiskt radioprogram (Biblioteket i P1 - ofta fantastiskt!) om Margareta Renberg, har jag varit väldigt sugen på att läsa hennes dikter. En helt egen röst, oväntade men självklara bilder och mer pang på rödbetan än det mesta.

Tur för mig (och resten av mänskligheten) att Anna Hallberg i DN påminner mig med en recension av "Tröst för ett tigerhjärta" (2009). I denna volym har Gunnar Harding samlat såväl den slutsålda och lovordade diktsamling som blev hennes första och sista, "En tatuerad dams memoarer" (1974), som de dikter hon mer eller mindre sporadiskt skrev efter det.

Bara att hoppas att ingen hinner före mig till biblioteket...

Nyss lyssnat #2: Edward Sharpe and the Magnetic Zeros

2010-01-12T23:03:00.027+01:00

Lyssnade idag på Jarvis Cockers nya radioprogram på BBC Radio 6. Första låten i programmet var "Carries On" med en grupp som heter Edward Sharpe and the Magnetic Zeros. Den lät så bra att jag var tvungen att pausa Mr. Cocker och leta upp mer med dem. Bra visade sig även skivan Up From Below som de släppte 2009 vara. Inget originellt kanske men en uppskattad verklighetsflykt.

Jo det var en sak till. Skivan handlar enligt frontmannen Alex Ebert (släkt med Roger Ebert?) om den påhittade messias-figuren Edward Sharpe som "was sent down to Earth to kinda heal and save mankind...but he kept getting distracted by girls and falling in love." (wikipedia)

Så må vara men det mest religiösa inslaget hos dem kan nog vara att de jobbat "religiöst" på sin sekt-image. Kul för dem.

I väntan på filmen om Firma Ruffel & Bygg

2010-01-08T23:11:00.045+01:00

(Den sämst översatta titeln sedan Swingers blev Du, var är brudarna?)

Efter mycket om och men så verkar det klart att det blir en Arrested Development-film där alla originalskådespelare kommer att reprisera sina roller. Filmen är planerad att vara klar 2011 och seriens skapare Mitchell Hurwitz håller på att skriva på manuset tillsammans med James Vallely.

Som ett stort fan av serien är jag glad att en film faktiskt kommer att bli gjord. Men samtidigt är jag också lite orolig. Håller seriens format för en långfilm och finns det något mer att berätta? Jag var ju faktiskt nöjd med hur serien avlutades, även om serien i sig stoppades alldeles för tidigt. Det bästa är ju när filmen kompletterar serien, så som filmen Serenity kompletterade serien Firefly, och inte bara är en återupprepning av serien, som till exempel nya A-team-filmen.

Det bästa är nog att inte tänka på det helt enkelt. För att jämföra en serie med en film är orättvist mot båda. Så istället för att hoppas på och oroa mig för om filmen ska vara lika bra som serien kommer jag att ta för givet att den är det tills jag blir motbevisad. Det är ju faktiskt de som gjorde Arrested Development som ska göra filmen.

Men vad ska man då göra medan man väntar på filmen? Jag har tre förslag på hur man kan få tiden att gå fortare i sällskap av medlemmar av Arrested Development-familjen. Jag har valt att inte tipsa om några av de otaliga filmer som de varit med i utan hållit mig strikt till tv-formatet.

Mitt första och självklara val är så klart tv-serien 30 Rock. Förutom att det är en fantastisk komediserie så har även Will Arnett (Gob) en återkommande roll som "skurken" Devon Banks, och för att stilla sin Gob-abstinens så fungerar Devon Banks alldeles utmärkt.

Mitt andra förslag är att titta på komediserien Mr. Show with Bob and Dave där titelns Dave är David Cross (Tobias). Denna serie som gick i tre säsonger följer det så kallade sketch-formatet, på samma sätt som i SNL, The Kids in the Hall, Helt Apropå eller The Girlie Show, som är programmet de gör i 30 Rock.

Och på tal om 30 Rock (igen) så dyker Scott Adsitt (Pete Hornberger) upp i några avsnitt, som i detta klipp.

Mitt tredje och sista förslag är att titta på det här klippet som cirkulerat från ett pilotavsnitt av en komediserie för den brittiska tv-kanalen Channel 4. Serien som heter The Increasingly Bad Decisions of Todd Margret är skapad av Will Arnett, David Cross och Spike Jonze. Vet dock inte om det här pilotavsnittet har lett till något konkret ännu.

Ok, så det visade sig att jag bara tipsat om program som Will Arnett och/eller David Cross medverkat i. Därför måste jag lite kort även varmt rekommendera fake-dokumentär-webserien Clark And Michael med Michael Cera. Till de övriga medverkande i Arrested Development ber jag om ursäkt. Ni var alla underbara, i Arrested Development.

Visst kan det göra ont när myter måste brista

2010-01-08T13:28:00.035+01:00

Är du intresserad av att läsa en bok om 59 sånger och 59 artister?

Är du intresserad av att läsa en bok där en gubbe som gifte sig med sin 13-åriga kusin beskrivs som att "Synden pulserar fortfarande i blodet på den gamla vilden"? Den gamle vilden i fråga är Jerry Lee Lewis, och tydligen så verkar han fortfarande gilla yngre kvinnor.

Du kanske vill läsa en bok där the Ronettes beskrivs så här: "Det här var inga tjejer man mötte med annat än respekt. Det här var tjejer som själva bestämde när det var dags". Ok så det lät sig inte bli våldtagna då, eller?

Vill du läsa boken där man får förklarat för sig att anledningen till att Bruce Springsteen spelade låten "Seven Nights to Rock" under sin senaste europaturné, en låt från 1956 som handlar om vilka kvinnor sångaren ska ligga med den kommande veckan, var för att hans fru Patti inte var med. Hon var hemma och passade barnen.

Boken där man, oavsett hur stort svin man än betett sig som, dör med ett snett leende på läpparna.

Då ska du läsa Lennart Perssons bok Sånger om sex, Gud och ond bråd död som riktar sig till de som vill suga på sina rockmyter på samma sätt som man suger på en Werther's Original.

Nyss lyssnat #1: Laura Nyro

2010-01-08T00:12:00.017+01:00

Jag håller för tillfället på att läsa boken The Mansion On the Hill som handlar om baksidan av den våg av "äkta rockmusik" som började runt 1968. Den sidan som handlar om pengarna. I kapitlet som rör agenten, managern och skivbolagschefen David Geffens uppgång från managerbolagsanställd agent till självgjord managerjesus, väckte historien om hans första egna klient mitt intresse. Jag ville lyssna på Laura Nyro.

Min första instinkt var att jämföra henne med Carole King, men jag vet inte hur väl det stämmer för tyvärr måste jag erkänna att jag är dåligt inlyssnad på henne. Carole skulle kunna sorteras in som ytterligare ett av offren för några av de män med gitarr-band som jag slösat tid och pengar på utan att egentligen få något tillbaka för det. Vilket man så klart skulle förstå försent. (Hör ni mig Cast?) Men den här tankegången leder till ett annat inlägg. Nu tillbaka till Laura Nyro.

Hon skrev sina egna låtar, fantastiska låtar, vilket tyvärr känns nödvändigt att påpeka för att ge henne en chans att slå igenom "äkthetsglastaket" (se glass ceiling). En påhittad äkthetsnorm som kvinnor måste leva upp till för att få leka med pojkarna (dvs gubbarna) på deras villkor. Så desto viktigare blir det att påpeka att hon skulle ha varit äkta även om hon inte skrivit sina egna låtar, precis som många av hennes kvinnliga kollegor som inte skrev låtarna de sjöng.

De av Laura Nyros skivor jag hunnit lyssna på är en blandning av de flesta musikstilar vanligt förekommande under 1960-talet som man kan ympa in pop på slutet av. Ofta dyker känslan upp av att man dels har att göra med en Las Vegasshow-entertainer och dels en sångerska från någon jazzklubb långt ifrån paradgatorna. Men liknelser som dessa är något jag helst vill undvika att använda mig av, för i bästa fall kan de låta långsökta, och i värsta fall kan de vara något som påverkar det första intrycket man får av en artist, till det sämre. (Hör ni mig recensionskår?)

Det bästa jag kan göra är nog att bara förmedla att jag tycker om henne, men lyssna själv och avgör vad du tycker. Hon finns på Spotify.

Vackert berättande #2: Primtalens ensamhet

2010-01-06T23:10:00.005+01:00

Primtalens ensamhet av Paolo Giordano blev en av förra årets smärre snackisar i boksverige, efter att ha blivit försäljningssuccé i författarens hemland Italien. Jag förstår verkligen varför, men ska inte tjata om det – det har redan tjatats bra både här och där. Jag håller inte med de mer kritiska röster som har klagat på språket och gestaltningsförmågan (t.ex. Ola Larsmo i DN), själv blir jag alldeles för gripen av språket och berättelsen för att kunna vara kritisk. Faktum är att romanen gjorde mig mer sömnlös än något annat jag läst på senare år.

Men efter att ha följt berättelsen om de två utanförskapskamraterna Mattia och Alice, börjar jag fundera över romanens människosyn. Den känns deprimerande och pessimistisk. Bokens titel bygger ju på en jämförelse mellan primtal och människor. Primtal är speciella på så sätt att de bara kan delas med sig själva och ett (så länge man vill ha ett heltal som resultat), t.ex. 3 eller 9. Och om man räknar ett tag, upptäcker man dels att primtalen dyker upp alltmer sällan ju högre upp man kommer, dels att de dyker upp i par. Men dessa par, som kallas primtalstvillingar, skiljs alltid åt av ett jämnt tal - t.ex. 11 och 13, eller 17 och 19.

Mattia, som är ett matematiskt underbarn, slås av tanken att han och Alice är som primtalstvillingar: lika i sitt utanförskap, men trots det når de aldrig fram till varandra. Det verkar omöjligt för dem att tränga ut ur sin egen ensamhet.

Men kan människor verkligen vara som primtal, en gång för alla förutbestämda till vissa egenskaper och dömda till ensamhet? Och vem har i så fall bestämt det? Gud? Ödet? En sociogenetisk slump? Nää, jag kan inte förmå mig att hålla med, kan inte dela samma uppgivenhet. Jag vill tro att Mattia åtminstone teoretiskt sett kunde ha gripit de där ögonblicken av möjlighet när han kände dem glida förbi.

Som Bodil Zalesky på Salongen intressant nog har observerat, verkar det vara ett italienskt fenomen. Vår tids italienska romaner är i själva verket fulla av den här sortens isolerade människor, utan hopp om framtiden. Som elefanter som tagit sin sista långa promenad för att dö utan att någon ser på.

Vad är det som ger italienarna dessa föraningar om en civilisations undergång? Är det Berlusconi?

Vackert berättande #1: Bright Star

2010-01-05T22:37:00.001+01:00

Alldeles för ofta verkar filmer ha fått för kort tid på sig att komma till. Kalla mig biostolsregissör (eller hur översätter man "baksätesförare" till filmsammanhang?), men jag tycker mig se spår av att manuset inte har vridits och vänts på tillräckligt många gånger, att man har haft för bråttom med klippningen för att orka tänka sig in i publikens perspektiv, att dialogskrivandet har reducerats till en punkt bland andra som snabbt ska tröskas igenom för att filmen ska bli klar och kunna säljas.

Därför känns det ovanligt men välgörande att få se filmer som verkligen är genomarbetade. Bioaktuella Bright Star verkar vara just en sådan film, kvalitativt och kärleksfullt filmhantverk från början till slut. För er som inte redan har koll på den, handlar den om den romantiske poeten John Keats (spelad av Ben Wishaw) eller närmare bestämt hans kärlekshistoria med Fanny Brawne (Abbie Cornish).

Berättandet är lågmält: ingen högljudd musik, inga färgsprakande bilder, inga rop på publikens uppmärksamhet. (Periodvis trängde faktiskt basen från filmen i grannsalongen in och tog över.) Regissören Jane Campion verkar ha bestämt sig för att undvika alla klyschor som anmäler sig när Himlastormande Kärlek ska skildras. Istället får vi genom obegripligt bra skådespeleri, i synnerhet från Abbie Cornish, en helt och hållet realistisk och begriplig skildring av en totalt-hängiven-och-allt-uppslukande-förälskelse. Så vackert att man nästan dör av att se det.

Romeo och Julia, släng er i väggen.

Gun-Britt Sundström: Maken

2009-12-31T15:30:00.007+01:00

Intrigen till Maken (1976) av Gun-Britt Sundström låter som sällsynt grå diskbänksrealism. Bara undertiteln, "en relationsroman", verkar avskräckande. Jag citerar baksidestexten till min klassikerupplaga:

Martina och Gustav försöker på olika sätt under sju års tid. Den enda lösning de utesluter är att ljuga för varandra. Men hur mycket orkar man veta om varandras förhållanden med andra, går det att avskaffa svartsjukan? Kan man få både frihet och trygghet? Maken handlar om kärlek och parliv på vardagsnivå, utan romantisering.

Men jag njuter mig märkligt nog igenom hela denna 500-sidiga avhandling om tvåsamhetens baksidor. Det beror inte på masochism, utan snarare på att Gun-Britt Sundström är ett språkligt geni: full av humor, akademiskt fyndig, intelligent, analytiskt skarp och stilistiskt konsekvent. Såhär kan det låta när huvudpersonen och berättaren Martina blir antastad av en självsäker och knullsugen man:

– Tack, men jag tror helst jag går ensam.
Han suger sig fast, spärrar min väg i trappan upp till porten.
– Vi kommer ju i alla fall att hamna i säng förr eller senare, det vet du ju.
Jag stirrar på honom.
– Skulle jag! Skulle ni! Det intima!
Han blir tillräckligt förvirrad för att släppa taget om trappräcket.
– Va?
– Delblanc, Åminne, Stockholm 1970, upplyser jag och skyndar uppför trappan ut i det fria.

Min läsglädje beror också på att Martina är ett så ovanligt kvinnoporträtt: hon är kompromisslöst självständig (!), övertygad om sitt eget människovärde (!!) och totalt ointresserad av att gifta sig, sammanbo, laga mat och föda upp barn (!!!). Märk väl: samtidigt. Hon får inte dåligt samvete av att hon inte räcker till som kvinna - hon skulle aldrig ens få idén.

Jag blir skrämd av min egen förvåning, och inser hur fridlyst Martinatypen är idag, åtminstone i litteraturen. Har trycket blivit så mycket hårdare sedan 1976? I den mån en kvinna får lov att bry sig om sig själv (inte alltid synonymt med omgivningens krav att göra sådant som anses självförverkligande), måste hon i lika mån ta hand om sina medmänniskor – annars ska hon bestraffas med dåligt samvete över sin egen otillräcklighet. Att som Martina sitta och röka pipa eller läsa tidningen medan hennes man lagar middag, förekommer sådant alls i vår samtida fiktion? Ack, det är som balsam för backlashtrötta läsarsjälar.

Utöver denna friska fläkt av självklar självrespekt, är det framförallt idéerna om parrelationens dilemman som är intressanta och gör boken läsvärd. Om man förväntar sig att få hjälp och tips för kärlekslivet har man nog inte mycket att hämta här. Men om man tycker att relationer är ett jävla aber att få till, inte minst i längden, eller om man är skeptisk till hela idén, då kan Martina åtminstone ge lite tröst, lite sällskap och massor av klarsyn.

Foto: Ulla Montan.

Gun-Britt Sundström har själv sagt att Maken framförallt är menad som en moralisk diskussion, om livsval och ansvarstagande. Är det okej att låta en annan människa få lida och gå under bara för att man mår bra av att ha honom tillhands när andan faller på? Är det hans ansvar att göra slut och gå, eller är det hennes?

Eftersom Maken alltså handlar om moral, läses den med fördel personligt. Under läsningen kopplar jag till mina privata erfarenheter, ideal och känslor, och tar ställning till det jag läser. Och nej, själv känner jag inte igen mig särskilt mycket - tack och lov, får man nog säga. Jag kan inte identifiera mig med Martina och hennes värderingar, därtill är jag alldeles för sällskapssjuk, människoälskande, antielitistisk och optimistisk. Och eftersom hon och Gustav på många sätt är lika varandra, har jag svårt att identifiera mig med honom också. Detta gör förstås att jag inte kan ta boken ohämmat till mitt hjärta och debattvifta med den på det sätt som den förtjänar - men det gör den inte heller mindre läsvärd.

Men Edward, vi kanske bara kan vara kompisar?

2009-12-21T23:03:00.005+01:00

Jaha, då har världen begåvats med ännu en person som har läst ut hela Twilight-serien: jag. Jag har svårt att tänka mig att världen blev gladare av det – men den riktigt intressanta frågan är förstås: blev jag det?

Svaret är troligtvis ja, men jag måste få reservera mig några varv.

Det har ju diskuterats i varenda buske de senaste åren om Stephenie Meyers vampyrepos är bra eller inte. Är böckerna en omvälvande och gripande kärlekshistoria? Eller handlar det om sexism, amatörism, konservatism och mormonsk fundamentalism? För Sveriges del kanske den mest intensiva debatten fördes förra hösten i DN. Och vid det här laget verkar diskussionen ha landat i att böckerna kanske inte är det skickligaste litterära hantverket som världen har skådat, och att böckernas moraliska tendens knappast är progressiv, men att det trots allt är bra att de har fått miljoner ungdomar (främst tjejer) att läsa. Ett av de bästa försvaren jag sett skrevs av Bokmalan. Och den effektivaste beskrivningen av genusmönstren i Twilight gjordes av rebelliouspixels genom en jämförelse med vampyrslayern Buffy.

Lena Kjersén-Edmans angrepp på Twilight: nästan en populärkulturklassiker.

Parallellt med hela denna debatt började min omvärld befolkas av allt fler knäsvaga Edward-addicts som efter en kort tids intensiv okontaktbarhet kom ut på andra sidan intrigen med skämsrodnad på kinderna och undrade om en kille som jag skulle känna likadant, om även killar som jag kunde få hjärtklappning och blodtrycksfall av det nya årtusendets mest tilldragande litterära gestalt.

Possessive Cullen Disorder. (Bild från www.filmofilia.com)

Det var ungefär i det läget som jag började läsa – med höga förväntningar på såväl böckerna som mig själv. Nå, alla ni som undrat, här kommer mina svar i tio punkter:

Nej, jag är inte kär i Edward. Kolla på Buffyvideon så förstår ni varför.
Jo, jag brukar kunna försätta mig i ett kvinnligt/feminint läsarperspektiv. Några lyckade exempel på det är SCUM-manifestet, Ann Jäderlund, Kerstin Thorvall, Siri Hustvedt, Jane Austen och inte minst Jessica Schiefauers Om jag var du. Det ville sig bara inte mellan mig och Edward.
Nej, Jacob kan jag fortfarande inte heller respektera helt och hållet efter att han tvångsantastade och tvångskysste Bella.
Och nej, inte ens Bella kan jag respektera helt och hållet, eftersom hon underkastar sig alla förnedringar inte bara i egenskap av människa, utan även (tycker jag mig ana) i egenskap av kvinna.
Ja, jag tycker att det var viktigt att peka på det problematiska i könsrollsmönstren.
Ja, jag tror tyvärr att sexism-/genusdebatten drog bort uppmärksamheten från bokens intressantaste och bästa tema: den självuppoffrande kärleken. (Men om Meyer hade skrivit ihop lite trevligare karaktärer hade det inte behövt bli så.)
Ja, det är orättvist att lyfta blicken från det personliga-privata-känslomässiga-direkta till det politiska-analytiska-kritiska planet.
Ja, jag är en smula besviken på att jag inte fick hjärtklappning och blev knäsvag. Jag känner mig faktiskt lite som en sten.
Jo, några gånger fick jag ändå hjärtklappning, och lite skämsrodnad.
Ja, det var en bladvändare som gjorde vägen till jobbet mycket roligare. Det var inte årets bästa läsupplevelse, men ganska kul ändå.

Film 2.0

2009-12-15T19:51:00.019+01:00

Bilden är tagen från speltillverkaren Biowares senaste spel Dragon Age: Origin. Troligen det närmsta man hittills kommit en interaktiv fantasyfilm.

Även fast jag inte lyckats se en enda 3D-film ännu så tror jag inte att just 3D är filmens framtid. För det första så är det ett knep som redan använts och som ju då visade sig ha en begränsad livslängd som biljettsäljare. För det andra så känner jag igen mig själv när James Cameron i BBC4:s The Film Program säger att han i fortsättningen kommer att göra alla sina filmer i 3D. Precis som när jag köpt min första chorus-pedal till elgitarren, jag ville använda den hela tiden. Vilket gjorde att man till slut oundvikligen tröttnade på den.

En mer trolig framtid för filmen stavas interaktivitet. Dit kommer vi när gränsen mellan film och tv-spel till slut suddas ut, och det kommer den snart att göra. En sak som återstår för just speltillverkarna är att sluta titta på film och läsa mer böcker, som tv-manusförfattaren Graham Linehan så elegant uttryckt det.

Tv-spel har funnits i mitt liv sedan 1985 och har i perioder växlat mellan att ta en stor eller liten del av min fritid. Just att tv-spel ibland har tillåtits ta en stor del av min fritid har ibland varit svårt att erkänna, och svårare att försvara. Men fulhetsstämpeln är på väg bort och nu har som tur är även ett försvarstalet skrivits, och det har skrivits av Charlie Brooker, tv-kritiker på the Guardian. Med sin krönika why I love video games förklarar han på ett briljant sätt varför det faktiskt är dags att ta vår nyaste kulturyttring på allvar.

Vad Charlie Brooker menar är att det nu är dags att hoppa på tåget innan man riskerar att missa de grundläggande kunskaper som krävs för att kunna ta till sig av detta och ha möjligheten att delta i den växande gemenskapen. Annars kan det sluta som för min farmor, som inte har några planer på att skaffa en dator och på så sätt få tillgång till internet, som undrar varför matlagningsprogrammen slutat lägga upp recepten på text-tv.

Att våga möte sitt eget geni

2009-12-13T21:28:00.006+01:00

Ibland får jag en känsla av att jag låter mitt livs dyrbaraste ögonblick av inspiration rinna genom fingrarna.

Jag minns hur det kan vara. Jag ser mig själv gående på en motorvägsbro, mitt i min vardag. Trots den skenbara trivialiteten, känner jag hur jag är mitt i en unik situation, på en punkt där händelsekedjor, erfarenheter och tur får min hjärna att komma upp med de mest häpnadsväckande idéer - stoff till filosofiska paradigmskiften, nobelpris, mästerverk, världsfred. Och visst njuter jag en smula av ögonblicket: om jag bara vill kan jag ta med mig den där ingivelsen till närmaste tangentbord och starta en revolution. Jag kan ana att jag just där och då är den viktigaste personen i världen.

Trots det gör jag ingenting. En månad senare kan jag minnas att det var något speciellt som for genom mitt huvud, men inte sätta fingret på vad det var, än mindre frammana det igen. Inspirationen och ingivelsen kommer bara en gång.

Skyldigheten att inte svika sin egen genialitet är ett av många huvudspår i den norske författaren Jan Kjaerstads roman Jag är bröderna Walker, som nyligen kom ut i svensk översättning.

Huvudpersonen är Odd Marius Walaker, en 15-årig yngling som genomlever sitt livs intressantaste period (ska det visa sig). Efter att han en dag vurpat med cykeln vid Slottsplassen i Oslo, låser tillvaron upp sina dörrar för honom. Med hans egna ord: han upptäcker W-potensen. Allt öppnar sig och omvärlden får liksom flera parallella dimensioner: det som tidigare var enkla ting blir nu mångtydiga språngbrädor för fantasin. Hans förldrar förvandlas från mamma och pappa till komplexa personer med lager på lager av delvis motsägelsefulla personligheter. Och själv får han förmågan att tänka flera tankar samtidigt, lagra tankespåren utanpå varandra, så att en pinsam scen på skolgården (när Odd Marius, liggande i en gyttjepöl, inför alla sina kamrater förnedras av flickan han är olyckligt kär i) får honom att bli på en gång utom sig av sorg och uppfylld av lycka och tillförsikt. Ingenting är längre omöjligt. Til och med han själv liksom mångfaldigas.

Och allt detta är Odd Marius tillräckligt klok att skriva ned i dagböcker. Dagböcker som han sedan gömmer, glömmer och förkastar som överpretentiöst pubertala. Ett monument över människans enorma potential, och samtidigt hennes märkliga förmåga att förringa sig själv.

Foto: Ranveig Holden Böe

Jan Kjaerstad är dock troende. Han envisas med att förkunna sitt budskap om att vi är större än vi tror. Och när man läser hans böcker öppnar sig världen, precis som den gjorde för Odd Marius på Slottsplassen i Oslo. Hans böcker är lika sprängfyllda av associationer, kopplingar och samband som Odd Marius 15-åriga huvud.

Jag läser, käner mig själv mångfaldigas och lovar, lovar att nästa gång mitt geni ger sig tillkänna - då ska jag inte svika mig själv. Överpretentiöst eller ren realism?

Hjärtat i halsgropen

2009-11-30T18:56:00.018+01:00

Sen jag såg den brittiska filmen Fish Tank på Stockholms filmfestival i fredags har den inte lämnat mig. Man vet liksom att en film är bra när man kommer på sig själv med att tänka på den varje dag efter att man sett den.

Så jävla bra var den.

Mia är 15 år och bor med sin unga mamma och sin lillasyster i en förort till London, i ett sunkigt lägenhetshus med loftgångar och små trånga lägenheter. Relationen med mamman är inte direkt hjärtlig. Mia är bångstyrig och impulsiv, en tuff men ensam tjej, som övar hiphop-dans i en övergiven lägenhet och snor sprit på mammans fester.

Man ska nog inte säga så mycket om handlingen i Fish Tank. Det är inte en film med en "big plot", utan den smyger sig liksom på en och bara griper tag. Drygt två timmar lång, och jag var fast hela tiden. Men jag kan säga att katalysatorn i handlingen är när mamman får en ny pojkvän, Connor. Han kommer att betyda och komplicera mycket.

Connor spelas av Michael Fassbender. Och det var inte förrän jag såg hans namn i eftertexterna, som jag insåg att det var samma skådis som spelade Archie Hicox i Inglourious Basterds. Det är helt klart sympatiskt med en skådespelare som ena stunden gör en riktig Hollywood-blockbuster med Tarantino, för att sedan göra brittisk indie-diskbänksrealism (och innan dess gjorde han bland annat film om hungerstrejkande fångar på Nordirland och nån slags skräckfilm av Joel Schumacher).

Men det är så klart 17-åriga Katie Jarvis i huvudrollen som Mia som lyser starkast, hon är helt fantastisk. Hon gör sin första filmroll, efter att ha blivit upptäckt när hon grälade med sin pojkvän på en tågstation. Hon stod på en plattform och han stod på en annan, det måste ha varit ett vilt gräl.

Samspelet mellan karaktärerna, närvaron och skådespeleriet är så bra. Hur själva karaktärerna är skrivna av regissören/manusförfattaren Andrea Arnold. Inget är antingen eller, det är komplext, de är både älskvärda och jävliga. Efteråt känner jag att det är så skönt med en film där man inte får en enkel och tydlig slutsats om varje karaktär. Det är faktiskt aldrig så enkelt i verkligheten heller.

Fish Tank är dessutom väldigt fint filmad med handkamera, på riktig film, inte digitalt. Skärpan försvinner in i bakgrunden i bland, men det gör inget, det förstärker bara den nerviga känslan.

Det är fint, ärligt, sorgligt, ensamt men samtidigt upplyftande. Hjärtat i halsgropen helt enkelt.

Ja, vad ska jag säga. Se den. Den har premiär på bio den 8 januari.

(Kolla in trailern på egen risk...som vanligt visas lite för mycket, och det är aningen övertydligt och missvisande...)

Vi som skriver på OMWF

2009-01-27T20:36:00.007+01:00

Pontus Wallgren: tjänstledig lokalvårdare som för tillfället studerar genusvetenskap på helfart och som är musiker på halvfart.

Ingrid Forsberg

Johanna Holmström: läser konstvetenskap och sysslar med konst. Läser mycket urban fantasy och älskar Buffy.

Mikael Holmström: lärare i svenska för invandrare, vars kulturhjärta klappar allra mest för läsning. Några favoriter är Siri Hustvedt, Haruki Murakami, Jan Kjærstad – men även osmälta språkvrängare som Erik Beckman, teaterregissörer som Mattias Andersson (Backa teater i Göteborg) och genier som Daniel Sjölin eller Valerie Solanas kan göra mig till en lyckligare människa.